Historien om mitt liv

http://www.pipping.se

Dagens länk..
Lisbeth Pipping

Cheezus! Vilken bra sida!

Jag har just gått igenom en fas i mitt liv som var fruktansvärd och att läsa om det igen fick mig att vända mungiporna neråt... Igen!
Mobbningen.
Min berättelse. Vaddå vill du åxå läsa den? Jaha. Ja okej då.
Vassego´!

******
...här börjar historien om mitt liv....

Det var en kall höstmorgon då jag föddes....det är i alla fall vad min mamma har berättat. Tiden som bebis kommer man ju inte ihåg men jag kommer ihåg tiden från det att jag var i treårsåldern. Jag var ett mycket glatt barn med stora röda rosor på kinderna. Jag sög på tummen, och kunde somna var som helst om jag ville vilket jag alltid ville. Jag kunde somna stående, sittande, ihopkrupen som en boll, ja precis hursomhelst.
Men det jag tänker berätta för dig nu handlar inte om mitt liv som barn utan som vuxen.
Jag tänker ofta tillbaka på liv som var...och vad var det då? Jo, det var ett helvete från första stunden jag satte min fot i skolan. Jag började i skolan rätt så tidigt, jag var mogen till ålder men inte socialt. Jag var ett barn som ville leka, springa, och göra det barn gör. Jag ville inte sitta i en skolbänk och traggla igenom en massa bokstäver och siffror. Jag ville...
Min lärare gnällde ofta på mig eftersom jag sög på tummen, jag var svag, inte svag psykiskt sett utan fysiskt. Jag var ett ensamt barn. Jag hade problem med allt, och behövde mycket extra hjälp i alla ämnen.



....nu börjar det....


Allteftersom skolan gick, blev jag mer och mer ensam i skolan. Ingen ville vara med mig och ingen kunde prata med mig, ingen utom Petra. Petra var min allra bästa vän och är det fortfarande än i denna dag.
Varför var jag så ensam då? Jo, såhär var det. Min lärare på lågstadiet tyckte inte alls om mig och var mycket gammalmodig. Vi kan kalla henne Lola. Hon utsatte mig för både fysisk och psykisk mobbning. Lola var en kvinna som ingen ville eller kunde säga ifrån till, vi var alla rädda för henne. Hon hade makt. Inte ens våra föräldrar kunde säga emot henne. I och för sig så visste inte mina föräldrar om mitt "lilla" problem förrän jag började i sexan. Vad gjorde Lola då som var så hemskt? Jo, om någon hade gjort något hyss så fick jag alltid skulden för detta. Och hon straffade mig med pekpinnen. Det var bara fram med fingrarna på katerden och så slog hon, hårt! Jag grät...inför hela klassen. Jag sprang hem, lade mig i sängen och låg där tills mamma och pappa kom hem. Och dom undrade ju vad det var för fel när jag bara grät hela tiden. Om jag hade haft mod att säga till dem då hur det var så skulle nog mitt liv se annorlunda ut idag, men jag vågade inte. Eftersom inte min lärare tyckte om mig alls så började
det så smått att smitta av sig på eleverna i klassen. Jag blev utfryst av alla jag var ensam, fruktansvärt ensam.

Det var en pojke och en flicka i klassen som jag var mest rädd för, Pia och Håkan. Håkan hatar jag ännu. Han är likadan som han var då. Håkan och Pia gjorde många hemska saker med mig. De kunde t ex. ställa mig mot ett träd och binda mig med ett hopprep och proppa in stenar och gräs, maskar, ja allt i munnen på mig och sedan tvinga mig att svälja. Det roligaste de visste var att doppa mitt huvud i toalettstolen. Pia tog mina kläder från mig efter gympan och slängde ut dem på skolgården eller doppade också dom i toaletten. Ingen vågade göra något för att hjälpa mig. Alla var rädda för Pia. Pia var en stark tjej, Pia hade respekt hos de andra barnen.
Håkan å andra sidan var en liten och inte alltför smart kille som också hade en massa problem i skolan precis som jag, men han var ju kille. Jag kommer speciellt ihåg en gång i åk sex, när vi hade haft gymnastik på en annan skola. Jag skulle gå och duscha och för att sedan klä på mig och gå hem. Jag kom inte hem den dagen. Nej, jag blev blåslagen av alla tjejer i klassen och även några killar. Och när jag sedan äntligen hade kravlat mig upp från den snödriva som de hade slagit omkull mig i, så lunkade jag hem fast besluten om att nu var det nog! När jag kom hem den kvällen så tittade min pappa på mig och frågade var jag hade varit, varför jag var helt blå och gul i ansiktet, och varför jag gick så konstigt.

Jag brast i gråt och berättade allting för mina föräldrar som blev helt förstörda av det jag berättade. Jag berättade om Lola, om Pia och Håkan, om pekpinnar, jag berättade allt helt enkelt. De tre följande veckorna var ett rent helvete. Jag sprang in och ut på PBU, läkare tittade på mig som om jag vore en alien. Det var kuratorer hit och dit, jag blev så less!
Ingen trodde på mig, när det gällde Lola. För Lola hade ju som sagt var makt och respekt och hon var en mycket bra lärare enligt vissa psykologer. Slutsatsen blev att jag var mycket fantasifull och visste inte vad rätt och fel var. Mitt liv rasade och när jag så skulle börja i sjuan så var jag jätterädd men jag visade det inte för någon. Eftersom jag inte hade några som helst vänner så blev jag ensam även i åk sju. Sjuan gick bra med tanke på att jag gick i samma klass som förut, men högstadiet var ju stort. Och det fanns många elever från det andra klasserna som jag kunde få kontakt med. Jag umgicks inte alls med någon från min egna klass utan bara med andra från pararellklasserna. I åttan blev det värre igen!! Den här gången var hela klassen emot mig och jag fick inte en endaste lugn stund i hela åttan. Dom gjorde inget men själva utfrysningen är fruktansvärd...man känner sig som en liten råtta i ett stort hav av katter. Alla vill dig illa.
Än en gång fick jag gå till PBU och berätta om mitt liv som syndabock. Det som var mest hemskt var att min kurator på skolan inte tog sin tystnadsplikt på allvar. Snart visste hela skolan vem jag var, och alla lärare, elever, rektorn började att fråga ut mig vad det var för fel på mig.
Var det fel på mig, eller hade alla bara missförstått mig? Eller hade jag missförstått alla andra också? Jag kanske inte var mobbad, jag kanske bara inbillade mig allting?
Det året som jag slutade åttan visste jag att det inte var mig det var fel på, det var samhället!
Nian kom med krypande steg och jag blev mer och mer rädd för vad som skulle ske detta år.
Tänk om allt skulle bli likadant igen? Vad skulle jag göra då? Vad skulle jag ta mig till om jag blev utsatt igen? Skulle jag slå? Jag hade så många frågor. Idag vet jag att det jag gjorde mot mig själv i åk nio var fel, det jag gjorde mot andra också. Jag gjorde uppror mot allt och alla. Jag började att umgås med fel personer, drägg, och som du säkert redan har förstått så började jag att dricka alkohol, jag började att röka, sniffa, göra inbrott på olika ställen för att få råd att köpa hembränt eller vad som helst som gjorde mig berusad så att jag kunde fly från mig själv.
Mitt liv vände totalt och ingen förstod vad som höll på att hända...inte ens jag själv. Jag slog den som sa ett enda litet ord till mig, jag hade så mycket ilska i min själ så ibland visste jag inte ens om jag levde eller om jag var död. Håkan och Pia och alla de andra visste inte vad dom skulle göra när jag kom i närheten av dem. De halvsprang ifrån mig, och jag sprang efter och gav dem feta smällar, jag sparkade och slogs. Jag hade helt plötsligt fått respekt! Ingen vågade sig på mig, inte ens prata med mig, inte ens lärare. Jag var stolt över vad jag hade åstadkommit för min egen del. Jag förstod inte att det var fel det jag gjorde. Jag rymde hemifrån ett antal gånger för att få vara med mina kompisar som också höll mig bekräftad om vad som hände på skolan eller i samhället. De skyddade mig från alla. Polisen var efter mig varje dag, om jag var i skolan så stod de praktiskt taget och väntade på mig runt knuten.



"Det som var bra med allt detta är att jag har lärt mig att
man kan vara ensam utan att behöva vara rädd, jag har lärt mig att
handskas med problem utan alkohol."



....att komma ur cirkeln....


Hur kom jag då bort från allt det där?
Jaa, den frågan har jag ställt mig själv flera gånger utan något resultat.
Inget svar.
Jag vet bara att jag började vara mera social med andra, och att jag började plugga frenetiskt och höjde mitt betyg så att jag kunde komma in på en bra utbildning.
Mer än så vet jag faktiskt inte.

Mitt liv känns bra nu, men just under dessa nio år av mobbing så förstod jag inte vad det var för fel, jag förstod inte att man kanske måste kämpa för att komma någonstans här i livet. Jag har lärt mig en hel del. Jag har fått nytta av min mobbing, det kan ju låta konstigt men det är faktiskt så att jag har blivit mycket mer säker på mig själv, och jag vet att vad jag än vill i livet så kan det bli så, man måste bara fortsätta att drömma. Och jag drömmer....
Jag drömmer om en bättre värld för oss alla.


....vad som har hänt kan ingen ändra på.....


Men man känner sig ändå som en väldigt ensam människa när man är mobbad. Man tror också att man är helt ensam om att känna så, även om man inte är det! Men gudarna skall veta att det inte är lätt att ta sig ur en mobbingprocess, att våga lita på sin egen känsla om att man har rätt. Det är hemskt att alltid behöva vara rädd för att gå ut, eller fråga om något.

Att leva så som jag gjorde är inte det bästa men det funkade lyckligtvis ett tag.

Det värsta var ju att jag inte vågade berätta för mina föräldrar om vad som hände runt omkring mig…Det råder jag andra att göra. Att prata, prata tills du spyr…tills du inte vill prata mer för då kanske du får ont.

För just den där känslan om att inte räcka till, att inte behövas är verkligen fruktansvärt. Jag kommer att tänka på alla de gånger när jag satt på mitt rum och grät…och undrade varför?

Varför det blev som det blev? Och att jag bara ville dö. Dö bort från denna hemska värld. Visserligen ändrade jag åsikt om mycket under själva tiden. Men vissa saker kommer alltid att finnas kvar I mitt hjärta som ett hål där det borde finnas tillit och respekt. Sånt har jag inget.

Jag litar inte på någon, bara på min egen känsla om vad som är rätt och vad som är fel, jag får ofta höra att jag är en riktig försvarsmekanism. *Ironi*


Vad vill jag då säga med allt detta?

Jag vill bara att alla männsikor ska förstå att du som mobbar skadar en annan människa, kanske inte utanpå men defenitivt inuti denne. Du håller på att förstöra den enskilda individens liv…bara så att du förstår att detta inte är någon oskyldig lek.

Du som är mobbad…jaa…vad ska man säga Försök för din egen skull att prata med någon vuxen, gör inte om mitt misstag med att sumpa ditt liv…för vem vet det kan sluta illa, väldigt illa.

Lev idag..Ta dagen som den kommer och gör inget som du vet är fel, visst det kan kännas skönt att ha ett gäng som man tillhör men oftast är det fel. Det är oftast bättre att gå sin egen väg…att vara ensam.

För du har väl hört ordspråket: Ensam är stark?! Man lär sig oerhört mycket när man är ensam, man lär sig sådana saker som att våga leva ensam och att våga vara ensam är det skönaste som finns.

Det finns ingen som frågar.

Du är bara själv…

Lär dig det och jag lovar att hela ditt liv kommer att få en helt ny vändning… Våga leva! För om man inte vågar vara ensam med sina känslor så kommer du att hata dig själv och alla andra I din omgivning efter ett tag. Och den känslan är väldigt hemsk. Tänk dig att alltid behöva lita på att alla människor håller sina löften och när de inte gör det så känner du dig som en lumpen hund.

Det jag också lärde mig under mina nio år var att den som mobbar är oftast rädd för att bli mobbad själv. Personen är svag och vågar inte göra något annat än att sparka på den som redan ligger, för tänk vad hemskt det skulle kännas om "jag blev mobbad istället för Nisse". Det är alltid fel..och gudarna ska veta att jag tänker på detta hemska varenda dag.

Så du som är mobbad, hjälp dig själv med att diskutera ditt problem med någon vuxen som du litar på, det är det enda rätta.

Och du som mobbar…Tänk om det var du och inte Nisse som låg där och blev sparkad på, hur skulle du känna dig tror du? Ingen vidare tanke va?! Så hjälp dig själv med att också du prata med någon vuxen. För du vet ju att det du gör är fel eller hur?

…den som inte har varit mobbad….

Vet oftast inte vad det är det handlar om, man vet inte hur sårad en mobbad kan bli av ett simpelt skämt..Man kan inte föreställa sig själv om hur livet är…För egentligen vet du inget om ditt liv, du är bara en lärling.

Du vet inte hur ditt liv kommer att se ut om du inte planerar..men även din egna framtidsplan kan gå I stöpet!

Man måste lita på sig själv och intala sig själv om att man kommer att klara det!

"Jag ska klara av det här" och det konstiga är att många människor klarar faktiskt av att bearbeta sitt gångna liv. Livet före karriären. Visst det tar tid, men det är det värt eller hur? Tänk vad skönt när du har fått ut all gråt och alla dina hemska minnen om hur det var då. Men du! Det var då…Nu är du fri och du har hela ditt liv framför dig.

Till alla dem som inte har varit mobbad vill jag bara säga; Lyssna på vad individen har att säga..även om man kanske inte säger så mycket. Det värsta du kan göra är att håna och skratta bort alltihopa inför personen i fråga.

Våga lyssna!

Våga prata!

Våga vara dig själv!