Jag varnar redan nu, detta kommer att bli ett långt inlägg.
Jag var mobbad i 9 år av elever, lärare, rektorer, kuratorer och
andra som vistades på skolan. Jag har blivit misshandlad av 2 lärare. Fått
stå i skamvrån, fått bänklock och pekpinnar smällda över mina fingrar och händer.
Jag har ätit maskar, stenar och grus. Jag har blivit
tvingad att sitta i mitten av en cirkel och peka ut vilka det är som
mobbat mig. Jag har slagits, jag har klöst, jag har försvarat mig.
Jag blev deprimerad. Jag tog droger, jag söp, jag blev tablettberoende.
Jag var 20 år när jag fick min diagnos. Emotionell Borderline.
Jag började gå i terapi och visst det fungerade ett tag, sen gav jag upp.
Jag skickades runt runt runt till olika och fick aldrig känna att jag
passade med någon skötare direkt. Till slut hamnade jag på psyk,
blev inlagd först i Sunderbyn på 32'an, sen slussades jag därifrån till
avdelningen i min hemkommun.
Där låg jag i 1 månad, sen efter den månaden hamnade jag på ett behandlingshem där jag skulle vara i 6 månader. Det var tal om att jag skulle bli sååå mycket bättre och jag
skulle få rutiner. Jag fick inga rutiner. Jag mådde inte bättre. Jag
hade 5 minuter varje fredag med min skötare. Medan de andra på hemmet
hade 2 timmar. Jag fick förlängning på stilnoct och seroscand och sjukskrivningen. Det var allt.
Blev jag frisk? Jag tror inte det. Efter "hemmet" började jag på allvar försöka ta livet av mig,
jag skar mig, jag tog ännu mera tabletter och jag försökte tänka ut bästa sättet att dö.
Jag blev friskförklarad 2005.
Efter det har jag försökt ta livet av mig 5 ggr. Är man frisk då?
Mår man bra då?
Jag är så rädd för att söka hjälp igen, tänk om det
blir exakt samma sak som sist? Jag försöker vara stark varje dag,
jag försöker vara den där människan som alla vill att jag ska vara.
Snäll och trevlig och låtsas som att jag är lycklig.
Hur många människor orkar lyssna på alla suckar och allt gnäll? Inte många.
Så jag fortsätter min bana här i livet som den som förstör för andra
när jag vågar säga ifrån, slår ner rasister och jag super och jag är den
jag är. Jag mår dåligt. jag har inget jobb, jag har inte klarat av
skolan ordentligt så jag har inte färdiga betyg heller.
AF vet inte vad dom ska göra åt min situation längre,
för jag går ju inte i terapi längre, och jag äter inga mediciner och jag är inte sjukskriven och jag har inte sjukbidrag längre. Nu lever jag på socialen och hoppas för mitt
liv att 7500:- ska räcka varje månad. Jag bor visserligen hemma,
men jag har inget liv.
Jag känner mig som en urblåst ballong som önskar att
den var fylld med helium. Jag vill också kunna flyga. Men jag får nog
stanna här nere på botten ett tag till..
Jag var mobbad i 9 år av elever, lärare, rektorer, kuratorer och
andra som vistades på skolan. Jag har blivit misshandlad av 2 lärare. Fått
stå i skamvrån, fått bänklock och pekpinnar smällda över mina fingrar och händer.
Jag har ätit maskar, stenar och grus. Jag har blivit
tvingad att sitta i mitten av en cirkel och peka ut vilka det är som
mobbat mig. Jag har slagits, jag har klöst, jag har försvarat mig.
Jag blev deprimerad. Jag tog droger, jag söp, jag blev tablettberoende.
Jag var 20 år när jag fick min diagnos. Emotionell Borderline.
Jag började gå i terapi och visst det fungerade ett tag, sen gav jag upp.
Jag skickades runt runt runt till olika och fick aldrig känna att jag
passade med någon skötare direkt. Till slut hamnade jag på psyk,
blev inlagd först i Sunderbyn på 32'an, sen slussades jag därifrån till
avdelningen i min hemkommun.
Där låg jag i 1 månad, sen efter den månaden hamnade jag på ett behandlingshem där jag skulle vara i 6 månader. Det var tal om att jag skulle bli sååå mycket bättre och jag
skulle få rutiner. Jag fick inga rutiner. Jag mådde inte bättre. Jag
hade 5 minuter varje fredag med min skötare. Medan de andra på hemmet
hade 2 timmar. Jag fick förlängning på stilnoct och seroscand och sjukskrivningen. Det var allt.
Blev jag frisk? Jag tror inte det. Efter "hemmet" började jag på allvar försöka ta livet av mig,
jag skar mig, jag tog ännu mera tabletter och jag försökte tänka ut bästa sättet att dö.
Jag blev friskförklarad 2005.
Efter det har jag försökt ta livet av mig 5 ggr. Är man frisk då?
Mår man bra då?
Jag är så rädd för att söka hjälp igen, tänk om det
blir exakt samma sak som sist? Jag försöker vara stark varje dag,
jag försöker vara den där människan som alla vill att jag ska vara.
Snäll och trevlig och låtsas som att jag är lycklig.
Hur många människor orkar lyssna på alla suckar och allt gnäll? Inte många.
Så jag fortsätter min bana här i livet som den som förstör för andra
när jag vågar säga ifrån, slår ner rasister och jag super och jag är den
jag är. Jag mår dåligt. jag har inget jobb, jag har inte klarat av
skolan ordentligt så jag har inte färdiga betyg heller.
AF vet inte vad dom ska göra åt min situation längre,
för jag går ju inte i terapi längre, och jag äter inga mediciner och jag är inte sjukskriven och jag har inte sjukbidrag längre. Nu lever jag på socialen och hoppas för mitt
liv att 7500:- ska räcka varje månad. Jag bor visserligen hemma,
men jag har inget liv.
Jag känner mig som en urblåst ballong som önskar att
den var fylld med helium. Jag vill också kunna flyga. Men jag får nog
stanna här nere på botten ett tag till..
0 comments:
Post a Comment