Jag har inte talets gåva direkt, när jag blir stressad börjar jag stamma och när jag inte vet vad jag ska säga så säger jag fel saker eller så blir jag knäpptyst. Ni som känner mig kanske uppfattar mig helt annorlunda, det vet jag inte, jag vet bara hur jag själv upplever mitt dilemma.
Jag har skrivit lite hintar om hur jag mår på facebook, en del har förstått och vissa andra kanske inte riktigt förstår än. Så jag tänkte att jag skulle skriva blogg. Inte bara för er skull utan även för att lätta på mitt eget tryck.
Det är ca 3 år sen som jag slutade må dåligt och började må bättre, jag slutade med alla tabletter som hade med depressiva besvär att göra. Sömnisar och antidepp. Och ärligt talat, jag har mått jättebra ända tills jag slutade på Glasbiten, från den dagen kan man som säga att ångesten, depressionen, och allt det som hör till kom tillbaka. Och då menar jag inte bara som en vanlig depression utan med stormstyrka. Jag tog till en dålig vana att supa mig fördärvad när jag mådde dåligt och skära mig i armen. Den dåliga vanan finns kvar, om än lite nertryckt i djupet av mitt medvetande. Den kommer och går och jag vet om den. Många kanske tror att vi som skär oss gör det för att vi vill dö. Men det handlar inte om det. Vi gör det för att lätta på trycket, för att göra oss hörda om att något inte står rätt till och att vi vill ha hjälp!
Jag vet inte om det är min gamla diagnos som gäller på mig än, Emotionell Borderline. Jag vet bara att jag har stora problem och att jag inte har blivit hjälpt på riktigt. Jag försökte prata med mina närmaste efteråt, efter att jag hade skurit upp armarna men det var som om de inte ville förstå hur dåligt jag verkligen mådde. Så till slut.. gav jag upp. Jag slutade bry mig helt enkelt. Visst har jag väl brytt mig om vissa saker, men ta allt det här med bråket med min moster, bråket med tomas och hans mamma, alla sjuka rykten.. visst, jag blir förbannad men om jag hade brytt mig mer om det så hade jag nog tagit tag i det och inte låtit dom komma undan så lätt. Men jag gav upp. För när jag ger upp så skiter jag i att grubbla om det åxå, och tro mig.. så mycket som jag grubblar är fan inte nyttigt. Det visar ju sig i alla gråa hår jag har fått.
HURSOMHELST, så började jag för tre veckor sen att äta en ny kur av Seroscand helt på eget bevåg och visst jag har inte märkt nån större skillnad mer än att jag sover lite djupare och vaknar i normal tid på dagarna. Typ vid 10.00. Mamma har dock sett en helt annan sida av mig.. och det är den där när jag sover, äter, duschar, sitter framför datorn, sover, äter, duschar, sitter framför datorn och sen nån enstaka gång åker hem till en polare och stannar borta en hel helg, kommer hem bakis och mår ganska ok. Fast då har jag ju ångest för att jag har supit en hel helg. Men jag orkar inte tänka mer. Jag orkar inte bry mig om något. Jag ser inte fram emot något, inte ens till sommaren. Jag skiter i att den kommer snart... Jag har lust att låsa in mig och aldrig träffa någon. Se på när ni andra lever. Men inte ens det är roligt.
Inget är roligt längre. Inte ens att måla.Inte ens att nörda framför datorn. Inte ens att blogga.
En del människor kommer med tips på hur jag ska göra för att börja må bättre, men ärligt talat.. Jag vet att det inte hjälper. Det hjälper för en liten stund kanske. Men sen då?
Så imorgon ska jag till vårdcentralen och prata med en doktor, kanske få andra mediciner, kanske bli remitterad till psyk. Igen. Men den här gången får ingen låsa in mig, hur dåligt jag än mår!! Den här gången bestämmer jag!
Så nu vet ni hur det egenligen står till med eran Jennu. :S
Kommentera GÄRNA!!!!!
Alla ord som är vänliga är välkomna
Jag har skrivit lite hintar om hur jag mår på facebook, en del har förstått och vissa andra kanske inte riktigt förstår än. Så jag tänkte att jag skulle skriva blogg. Inte bara för er skull utan även för att lätta på mitt eget tryck.
Det är ca 3 år sen som jag slutade må dåligt och började må bättre, jag slutade med alla tabletter som hade med depressiva besvär att göra. Sömnisar och antidepp. Och ärligt talat, jag har mått jättebra ända tills jag slutade på Glasbiten, från den dagen kan man som säga att ångesten, depressionen, och allt det som hör till kom tillbaka. Och då menar jag inte bara som en vanlig depression utan med stormstyrka. Jag tog till en dålig vana att supa mig fördärvad när jag mådde dåligt och skära mig i armen. Den dåliga vanan finns kvar, om än lite nertryckt i djupet av mitt medvetande. Den kommer och går och jag vet om den. Många kanske tror att vi som skär oss gör det för att vi vill dö. Men det handlar inte om det. Vi gör det för att lätta på trycket, för att göra oss hörda om att något inte står rätt till och att vi vill ha hjälp!
Jag vet inte om det är min gamla diagnos som gäller på mig än, Emotionell Borderline. Jag vet bara att jag har stora problem och att jag inte har blivit hjälpt på riktigt. Jag försökte prata med mina närmaste efteråt, efter att jag hade skurit upp armarna men det var som om de inte ville förstå hur dåligt jag verkligen mådde. Så till slut.. gav jag upp. Jag slutade bry mig helt enkelt. Visst har jag väl brytt mig om vissa saker, men ta allt det här med bråket med min moster, bråket med tomas och hans mamma, alla sjuka rykten.. visst, jag blir förbannad men om jag hade brytt mig mer om det så hade jag nog tagit tag i det och inte låtit dom komma undan så lätt. Men jag gav upp. För när jag ger upp så skiter jag i att grubbla om det åxå, och tro mig.. så mycket som jag grubblar är fan inte nyttigt. Det visar ju sig i alla gråa hår jag har fått.
HURSOMHELST, så började jag för tre veckor sen att äta en ny kur av Seroscand helt på eget bevåg och visst jag har inte märkt nån större skillnad mer än att jag sover lite djupare och vaknar i normal tid på dagarna. Typ vid 10.00. Mamma har dock sett en helt annan sida av mig.. och det är den där när jag sover, äter, duschar, sitter framför datorn, sover, äter, duschar, sitter framför datorn och sen nån enstaka gång åker hem till en polare och stannar borta en hel helg, kommer hem bakis och mår ganska ok. Fast då har jag ju ångest för att jag har supit en hel helg. Men jag orkar inte tänka mer. Jag orkar inte bry mig om något. Jag ser inte fram emot något, inte ens till sommaren. Jag skiter i att den kommer snart... Jag har lust att låsa in mig och aldrig träffa någon. Se på när ni andra lever. Men inte ens det är roligt.
Inget är roligt längre. Inte ens att måla.Inte ens att nörda framför datorn. Inte ens att blogga.
En del människor kommer med tips på hur jag ska göra för att börja må bättre, men ärligt talat.. Jag vet att det inte hjälper. Det hjälper för en liten stund kanske. Men sen då?
Så imorgon ska jag till vårdcentralen och prata med en doktor, kanske få andra mediciner, kanske bli remitterad till psyk. Igen. Men den här gången får ingen låsa in mig, hur dåligt jag än mår!! Den här gången bestämmer jag!
Så nu vet ni hur det egenligen står till med eran Jennu. :S
Kommentera GÄRNA!!!!!
Alla ord som är vänliga är välkomna
4 comments:
som den där sackaren i "torsk på Tallin" säger "efter regn komerm solksken", fast i ditt fan vekar det ju ha varit åskvänder, storm hagel, isregn och någon enstaka tornado, du förtjänar några regnbågar när solskenet väl kikar fram, och när den väl gör det så måste man nästan intala sig att det skall hålla och itne skita sig bara för att det alltid annars händer.
Min ilska över att ha slutat snusa och röka driver mig att fixa allt småskit och damm i hörnen bara för att det iten skall läggas på lager och samlas till en stor djävla oreda, har man rent omkring sig blir det ju ltie lättare att ta tag i skitsäckarna som ibland tippar över en.
Alltså, jag skriver knepikt kanske, bara en massa "metaforer", men du kanske förstår hur jag menar?
Jao.. jag förstår precis vad du menar, Daniela. Inte alls knepigt. *kram*
Att ta en dag i taget är ett bra sätt at börja på. Finns inget ont som inte har nåt gott med sig.. visst ibland känns allt nattsvart och man undrar vad man gjort för att förtjäna vissa saker i ens liv.. Vi har alla olika ryggsäckar att bara.. din är tyvärr väldigt tung för en människa. Men ödets ironi om vi ska kalla det så, du ska ha det här i din ryggsäck, för du kommer behöva det längre fram i livet.. hur sjuk å jävligt det än låter.. om du förstår vad jag menar.. men börja dagen med att tala om för dig själv att du är en unik underbar människa.. det finns bara en av dig.. å du är bäst.. låt aldrig nån tala om nåt annat för dig...
kram
Tack tack tack!!! Det är precis sånt här jag behöver få höra just nu för att orka ta tag i den första dagen. Stor kram!!
Post a Comment