Den här killen kan verkligen skriva!! <3
Wounds dagbok
Floristen
Daterat: Idag kl 03:16
Nuvarande statusen för egen del är att jag inte har något att skriva, säga, eller något som helst att uttrycka i vare sig skrift eller bild. Jag är ett blankt papper, och jag godtar inte några pennor, blodskvätt eller människohänder.
Det är så här det sett ut de senaste veckorna, månaderna, ja jag har tappat tidsuppfattningen.
Jag slås ibland av att jag nog faktiskt har drabbats av just afasi, speciellt när jag skall till att
föra ett samtal med en sådan där humanoid. Det är då jag kommer på mig själv med att tiga
trots allt är guld, eller vad är det annars som hägrar så eftersom jag är så sluten, asocial och
inte det minsta intresserad. Vare sig att höra min egna röst, eller din. Det gör mig lika. Likgiltig.
Om vi alla istället tog oss för att blott tiga. Ja jag tror att rymden hade fyllts med vettigare saker då
än dessa skval från min, din och din grannes mun. För där i hålrummen ligger det inte mycket till övers, inte för mig, men kanske för dig?
Men eftersom jag inte är i dina skor, så tar jag mig heller inte friheten att svara för din räkning. Det här är trots allt min dagbok, och något alldeles eget privat - eller privat vet jag inte. Det är en öppen dagbok som vem som helst kan läsa och begrunda - mestadels grunda. Gå på grund helt enkelt, för man kommer inte mycket längre än just de första grundstötta raderna innan man tvingas ge upp och inse att jag är en fadäs, någon man helst inte skall slösa tid på, eftersom den slösade tiden inte på något sätt kommer att betalas tillbaks.
Försvinner gör jag också, titt som tätt. Vad gör jag då när jag helt lämnar världen åt sin slagsida?
Inte mycket mer än vad du själv gör när du känner av att måttet är rågat skulle jag tro.
Det blir mer en stilla jakt på det som kan få mig att inte känna av denna värld.
Visst, kära mor. Visst, vill jag väl leva detta liv - dessutom utan att hyckla. Tro inte att det är någon sorts feghet som håller mig kvar här, nej det är min vilja att vara här. Med viljan kan försätta berg sägs det, så vänta du bara, du avskyvärda värld. Snarat släpper jag hela Kebnekaise i din port.
Men medans jag lever så tar jag mig friheten att döva allt som har med närvarokänsla och rutiner. Ni finner mig längst ner på listan över levande organismer just nu, och för att då lyckas samtala eller skicka några grymtningar min väg som kan uppfattas av mig, så gäller det även att ni befinner er här nere i slammet.
Som alltid när jag skriver i dagboken så har jag en ingång och desto mindre en utgång. Det blir mest kaotiskt och jag känner hur det strömmar från alla möjliga håll just nu. Jag hade kunnat skriva ett par a4 till om det här om jag bara förstått tjusningen i det, eller varför någon ens skulle ha läst längre än de första raderna.
En dag, växer det nog en blomma ur gödslet. När ni ser denna blomma, var då så snälla att meddela mig om det, så skall jag se om jag inte kan vara en bättre florist än förra gången samma sak inträffade.
Wounds dagbok
Floristen
Daterat: Idag kl 03:16
Nuvarande statusen för egen del är att jag inte har något att skriva, säga, eller något som helst att uttrycka i vare sig skrift eller bild. Jag är ett blankt papper, och jag godtar inte några pennor, blodskvätt eller människohänder.
Det är så här det sett ut de senaste veckorna, månaderna, ja jag har tappat tidsuppfattningen.
Jag slås ibland av att jag nog faktiskt har drabbats av just afasi, speciellt när jag skall till att
föra ett samtal med en sådan där humanoid. Det är då jag kommer på mig själv med att tiga
trots allt är guld, eller vad är det annars som hägrar så eftersom jag är så sluten, asocial och
inte det minsta intresserad. Vare sig att höra min egna röst, eller din. Det gör mig lika. Likgiltig.
Om vi alla istället tog oss för att blott tiga. Ja jag tror att rymden hade fyllts med vettigare saker då
än dessa skval från min, din och din grannes mun. För där i hålrummen ligger det inte mycket till övers, inte för mig, men kanske för dig?
Men eftersom jag inte är i dina skor, så tar jag mig heller inte friheten att svara för din räkning. Det här är trots allt min dagbok, och något alldeles eget privat - eller privat vet jag inte. Det är en öppen dagbok som vem som helst kan läsa och begrunda - mestadels grunda. Gå på grund helt enkelt, för man kommer inte mycket längre än just de första grundstötta raderna innan man tvingas ge upp och inse att jag är en fadäs, någon man helst inte skall slösa tid på, eftersom den slösade tiden inte på något sätt kommer att betalas tillbaks.
Försvinner gör jag också, titt som tätt. Vad gör jag då när jag helt lämnar världen åt sin slagsida?
Inte mycket mer än vad du själv gör när du känner av att måttet är rågat skulle jag tro.
Det blir mer en stilla jakt på det som kan få mig att inte känna av denna värld.
Visst, kära mor. Visst, vill jag väl leva detta liv - dessutom utan att hyckla. Tro inte att det är någon sorts feghet som håller mig kvar här, nej det är min vilja att vara här. Med viljan kan försätta berg sägs det, så vänta du bara, du avskyvärda värld. Snarat släpper jag hela Kebnekaise i din port.
Men medans jag lever så tar jag mig friheten att döva allt som har med närvarokänsla och rutiner. Ni finner mig längst ner på listan över levande organismer just nu, och för att då lyckas samtala eller skicka några grymtningar min väg som kan uppfattas av mig, så gäller det även att ni befinner er här nere i slammet.
Som alltid när jag skriver i dagboken så har jag en ingång och desto mindre en utgång. Det blir mest kaotiskt och jag känner hur det strömmar från alla möjliga håll just nu. Jag hade kunnat skriva ett par a4 till om det här om jag bara förstått tjusningen i det, eller varför någon ens skulle ha läst längre än de första raderna.
En dag, växer det nog en blomma ur gödslet. När ni ser denna blomma, var då så snälla att meddela mig om det, så skall jag se om jag inte kan vara en bättre florist än förra gången samma sak inträffade.
0 comments:
Post a Comment