Trazigt...

Mjaa... vart ska jag börja?

Det började med att jag vaknade av att Sara ringde imorse.
Vi pratade länge och väl i hela 28 minuter. Känns bra att få prata med henne igen. Att det liksom håller på att lösa sig. Mellan oss. Det är jag jätteglad för.

Sen klev jag upp, och tog en dusch, började städa.
Får nog fortsätta städa hela veckan om det ska bli så rent som jag vill ha det.

Efter det eller ja.. jag skickade ett sms till ras och undrade om han kunde
komma direkt efter jobbet så att vi fick prata, och det skulle han.
Tog ju ett par timmar för honom iaf.. däckbyten och vad det nu var.
Men han kom iaf och sa det ena med det tredje och det är slut.
Helt slut. Jag känner mig tom..chockad..likgiltig..förvånad..och väldigt ledsen.
Men nu är det som det är och det är bara för mig att se framåt och försöka lära mig något av det här. Grubbla och fundera ut hur jag ska förhålla mig till det.
Det kommer att ta tid, det vet jag. Men jag ska göra mitt bästa för att det ska bli bra med mig igen.

När rasmus hade gått så ringde jag linus och fick ösa lite på honom, han försöker ju trösta och så. Men vad kan han egentligen säga för att det ska bli bra?
Det går ju inte ens in i min skalle att Rasmus inte vill ha mig.
Jaha.. så det är bara att börja radera, sa jag till Linus.. han fnissar lite och säger att det är det man måste göra för att orka gå vidare.
Samt skaffa sig en hobby.
Undrar vad min hobby kommer att bli? - Promenader?

Efter att jag pratat klart med Linus så gick jag över till mamma.
Där var det full kalabalik i köket.
Mamma och Meiri satt och skrek åt varandra.
Sen la jag mig i, och det verkar som om allt börjar lösa sig på den fronten också.
För ärligt talat, nu orkar jag inte bråka mer med någon.
Börjar bli som en sten, tror jag..

Känns lite underligt.. men efter den här diskussionen så litar jag ännu mindre på några personer. För många som ljuger.
För mycket som har sagts.
För mycket uppblåsbara tuppar!

Jag orkar inte. Jag vill inte veta något längre.
Har ni något skvaller så berätta det inte för mig, för jag skiter i det.
Jag vill inte veta.

Dessutom är mitt hjärta stängt och jag funderar allvarligt på att flytta härifrån.
Jag vill inte bo i en stad där jag känner mig instängd.
Där jag vet att jag aldrig kommer att få ett bra jobb.
Där allt bara kretsar kring att bli på fyllan.
Och där jag kan råka stöta på mannen som jag älskar mest i hela jävla världen..skulle aldrig orka att se honom med någon annan.
Så därför... kanske jag beger mig av mot sydligare breddgrader.

Jag har en känsla i magen av att något stort kommer att hända.. men jag vet inte vad och jag vet inte när... men snart..