på väg till Tallinn, Estland..
Mitt hjärta gråter, det är som om något fattas mig.. hela tiden.
Hur ska jag kunna förklara för er som inte vet vem han är?
Hur ska jag kunna förklara mina känslor för er som inte känner mig?
Hur ska jag stå ut i 1 ½ månad utan honom?
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.. Och nu på lördag är det släktträff i Sarvisvaara, åh vad roligt.. jag har köpt en 3 liters vinare så att jag har nåt att göra iaf.
Kommer väl träffa alla dom som man ska träffa och sen sitta i nåt hörn och gråta.
Usch.. Ser verkligen inte fram emot helgen. Myggigt. Jävligt. Och bara en massa främmande människor som man aldrig har träffat som ska säga si och så och åh va stor du har blivit, tror fan det jag fyller ju för fan 31 år!
Nåja en och annan känner man ju... men ändå.. jag är blå.
Tack Alina för att du finns och stöttar mig.. om en kvart fyller du år, hela 32 :)
Så senare imorgon kväll ska vi sitta du och jag och resten av "gänget" dricka kaffe och te och äta tårta. Fira dig och jag ska önska att vi snart sitter så igen när jag fyller år, med Sergei.
Vi satt ju och pratade en del jag å alina idag.. Tänk va mycket dessa grabbar har gett mig.. egentligen...
Sen jag träffade dom så har mitt liv fått en större mening, känns det som iaf.
Jag har fått jobb, jag har fått flera bra vänner som finns där livet ut, jag har börjat sakta men säkert lära mig ryska, jag förstår en hel del redan nu. När folk pratar, så förstår jag vad dom pratar om i stora drag.
Jag börjar sakta men säkert att kliva upp från dyngan jag har legat i, i flera år.. det ser ljusare ut nu.
Inget mera depp.. inget mer negativitet, ingen destruktivitet.. Allt är inte svart.
Jag lyssnar på "våra" låtar och minns hur det var.. och jag kommer alltid att älska dessa underbara pojkar som gav mig respekt, tillit och en hel del kärlek.
Sen det här med vänner.. Vänner kommer och går.. så är det alltid, synd att man ska komma underfund med det när man behöver sina vänner som mest och så finns dom helt plötsligt inte där.
Finns ju vissa. Men när jag nu har förändrats så mycket så är jag tydligen inte bra längre.
Försöker, men hon vill inte. Älskar henne. Men hon vill inte.
Orkar inte bråka. Lämnar henne ifred.
Du kommer när du kommer.. Jag stannar alltid kvar därnånstans i ditt hjärta.. det vet jag.
Alina. Du är en vacker människa som behöver en bra vän som kan följa dig och stötta dig i allt du företar dig. Ingen som fäller krokben för dig, som inte tar dig på allvar, utan en som tycker om dig för den du är. Tack för att du kom in i mitt liv, för att du lär mig att se ljuset i den mörkaste av tunnlar.
Ja tebja lublu!
Mitt hjärta gråter, det är som om något fattas mig.. hela tiden.
Hur ska jag kunna förklara för er som inte vet vem han är?
Hur ska jag kunna förklara mina känslor för er som inte känner mig?
Hur ska jag stå ut i 1 ½ månad utan honom?
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.. Och nu på lördag är det släktträff i Sarvisvaara, åh vad roligt.. jag har köpt en 3 liters vinare så att jag har nåt att göra iaf.
Kommer väl träffa alla dom som man ska träffa och sen sitta i nåt hörn och gråta.
Usch.. Ser verkligen inte fram emot helgen. Myggigt. Jävligt. Och bara en massa främmande människor som man aldrig har träffat som ska säga si och så och åh va stor du har blivit, tror fan det jag fyller ju för fan 31 år!
Nåja en och annan känner man ju... men ändå.. jag är blå.
Tack Alina för att du finns och stöttar mig.. om en kvart fyller du år, hela 32 :)
Så senare imorgon kväll ska vi sitta du och jag och resten av "gänget" dricka kaffe och te och äta tårta. Fira dig och jag ska önska att vi snart sitter så igen när jag fyller år, med Sergei.
Vi satt ju och pratade en del jag å alina idag.. Tänk va mycket dessa grabbar har gett mig.. egentligen...
Sen jag träffade dom så har mitt liv fått en större mening, känns det som iaf.
Jag har fått jobb, jag har fått flera bra vänner som finns där livet ut, jag har börjat sakta men säkert lära mig ryska, jag förstår en hel del redan nu. När folk pratar, så förstår jag vad dom pratar om i stora drag.
Jag börjar sakta men säkert att kliva upp från dyngan jag har legat i, i flera år.. det ser ljusare ut nu.
Inget mera depp.. inget mer negativitet, ingen destruktivitet.. Allt är inte svart.
Jag lyssnar på "våra" låtar och minns hur det var.. och jag kommer alltid att älska dessa underbara pojkar som gav mig respekt, tillit och en hel del kärlek.
Sen det här med vänner.. Vänner kommer och går.. så är det alltid, synd att man ska komma underfund med det när man behöver sina vänner som mest och så finns dom helt plötsligt inte där.
Finns ju vissa. Men när jag nu har förändrats så mycket så är jag tydligen inte bra längre.
Försöker, men hon vill inte. Älskar henne. Men hon vill inte.
Orkar inte bråka. Lämnar henne ifred.
Du kommer när du kommer.. Jag stannar alltid kvar därnånstans i ditt hjärta.. det vet jag.
Alina. Du är en vacker människa som behöver en bra vän som kan följa dig och stötta dig i allt du företar dig. Ingen som fäller krokben för dig, som inte tar dig på allvar, utan en som tycker om dig för den du är. Tack för att du kom in i mitt liv, för att du lär mig att se ljuset i den mörkaste av tunnlar.
Ja tebja lublu!
0 comments:
Post a Comment