Kärlek är som sagt en märklig tingest.
Det kan slita sönder ditt hjärta
det kan såra dig fruktansvärt mycket
det kan hjälpa dig att förstå dig själv
det kan värma ditt hjärta
det kan lära dig att inse skillnader...
Jag vet en del om min kärlek..
Jag kan älska på avstånd
Jag kan älska mina vänner
Jag kan älska en människa som,
jag bara har träffat i 2 månader.
Jag kan älska mig själv.
Om 2 veckor åker Sergey till Estland.
Han kanske inte kommer tillbaka. Han vill komma, men han kanske får ett nytt kontrakt i
tyskland istället. "Maybe gallivare, maybe germany.."
Vi har pratat hela natten, älskat, pratat..älskat, och pratat. Det känns så jävla hemskt att just det här skulle bli min lott den här sommaren. Jag träffar en av de finaste människorna
på hela jorden, den vackraste själen och så åker han snart..
Han säger:" Jenny, if I come back, will u marry me?"
Jag frågar varför han vill gifta sig med mig och han säger: "Because u have a beautyful mind, and soul. And remember the first time we met, I said that u will marry soon..I did some reading in your hand.."
Efter det.. sa jag: Ja, om du kommer tillbaka så gifter jag mig med dig.
Egentligen så vet jag ju innerst inne att det aldrig kommer att bli så, men det känns ändå som att det är nåt på gång. Som att det är något med den här 26-åriga, rysk/estniska killen med rakad skalle, lång som fan, varm och go att hålla om, som är värt att hålla fast.
Det finns en kemi där som jag faktiskt ärligt talat aldrig har känt med någon annan.
Jag kanske har trott att jag har det, men inte såhär.. Aldrig.
Det är som om livet precis har stannat upp och jag börjar inse att jag börjar bli gammal, att jag måste hitta min väg snart. Och att den vägen kanske börjar med honom.
Kanske att vi båda bli bättre människor med varandra.
Att vi kompletterar varandra på ett sätt som ingen har gjort förut.
Kanske är det bara drömmar, kanske inte.
Önskningar från våra bådas sidor om en kärlek som egentligen är omöjlig.
Vi kommer från så skilda världar och kulturer men vi har ändå något väldigt gemensamt, vi älskar varandra. Är det så fel att visa det för andra?
Är det så fel att känna så?
Ok han kanske har en massa problem i de städer där han är uppvuxen och där han bor, där hans familj & barn bor.
Men jag har ju mina problem här, världen är förbannat liten och när man nu för en gångs skull träffar någon som man känner att man kan förändra saker med, varför ska man då inte ens försöka ge det en chans?
Så om jag får..
Får jag då älska honom och få bli älskad tillbaka?
1 comments:
fint skrivet jenny :)
det är bra med mig. hur är det med dig? :)
Post a Comment