"Du lägger ju på en mask"

Vad är det med folk idag? Svensken av idag lider av någon slags stereotypisk förnekelse. Om man mår dåligt och inte vill visa det så lägger man ju på en slags mask, man låtsas vara glad, man låtsas att allt är frid och fröjd för om man inte gör det så är man ju gnällig och "det finns faktiskt andra som har det värre, ryck upp dig för fan!"

Så vad göra? Är det bättre att gnälla och må dåligt och förlora alla sina vänner som inte orkar höra på hur dåligt man mår eller ska jag lägga på den där masken och låtsas vara den där som alla kände för 20 år sen när jag mådde bra?

Ja jag erkänner, jag lägger hellre på den där masken som visar hur bekymmerslöst mitt liv är för jag vill inte alltid exponera mitt rätta jag för omvärlden. Men när jag gör det så har jag två dilemman att tas med. 1. När jag har problem är det ingen som förstår varför och 2. Det syns ju inte att jag egentligen mår skitdåligt och folk i min omvärld blir förvirrade.

Men för det behöver jag inte varje gång bli påmind om ditten och datten och få höra: När ska du skaffa barn, när du skaffa jobb, när ska du skaffa kille, när ska du börja leva som oss stereotypiska svenskar?!

Har ni någonsin tänkt på det faktum att jag inte vill hamna i erat fack, jag kanske inte vill vara en sådan människa som lever efter mottot: Om jag inte är som alla andra så kommer jag att bli olycklig.
Jag är redan olycklig, jag mår redan dåligt och jag vägrar att leva som en i mängden. Ni kanske tycker att jag borde ändra på en massa saker i mitt liv, jag borde ändra attityd och jag borde ändra helt och hållet på hur jag ser på livet... Men nu är det ju som så att jag tycker att alla människor borde få leva som den vill. Ingen har rätt att bestämma hur du ska leva ditt liv. Var inte en stereotyp, var dig själv. För är det inte det vi alla egentligen eftersträvar, den stora meningen med livet, var dig själv och trivs med dig själv. Min eftersträvan är lång och plågsam, men jag trivs med hur jag ser på mitt liv. Och eftersom jag gör det så trivs jag med min mask.

Det är bara trist att min omgivning inte förstår det. Och det handlar inte om hur man ser ut, kläder, hår, smink och sånt är oviktigt. Om du trivs med hur du bemöter andra, hur du ser på sanningen och hur du känner dig själv, är du säker på dig själv och mår bra inom dig så ska det inte spela någon som helst roll vad som är mask och stereotyp.

Men ja... Jag lägger på min mask för jag vill inte exponera mig för vem fan som helst.