Är det bara jag som kräver lite respekt och framförhållning?

Nu börjar jag bli riktigt irriterad, jag har gång efter annan sagt till folk att jag avskyr stress och ogillar hur folk bara antar att jag har tid och lust och ork att göra allt som de kommer på i sista sekunden. Jag är visserligen arbetslös och gör inget på dagarna men det betyder ju inte att jag inte har ett liv ändå. Jag har grejer som jag vill göra och jag har faktiskt saker som måste göras precis som alla andra har. Att jag inte gör de grejerna när det är normalt att göra dom betyder ju inte att jag alltid har tid att vara deras jävla back and callgirl.

Min mor tycker att jag är komplicerad och att jag är för hård när det gäller såna här saker, men hon gillar ju spontaniteter. Visst det gör jag med, men då är det jag själv som ska vara spontan och bestämma hur saker ska vara i mitt liv. Inte någon annan.

HURSOMHELST så ringde min kusin idag, hon ringde inte till mig eftersom hon vet att jag sover länge, nej hon ringde till min mamma och frågade om Jag, Jenny, har tid och lust att komma och hjälpa henne att måla en vägg!
Och min mor säger;

"Ja jenny ska väl inte göra nåt speciellt idag så det gör hon säkert!"

Erhh.. jag har miljoner saker att göra idag egentligen men som det känns nu så vill jag inte göra ett smack av det. Jag tänkte städa, tvätta, laga mat och frysa in, färga håret och bara ta det lugnt ikväll och mysa framför tv'n.
Nu blir det inte så. Jag är för uppjagad och irriterad för att kunna fokusera på att ta hand om mitt hem och mig själv. Så jag får göra det imorgon istället.

Men som sagt var, är det bara jag som kräver att få veta saker i tid, typ ett par dagar i förväg så att man kan planera om bättre i sin egen agenda?

Jag har mina principer och de sviker jag inte.
Jag kan dra ett exempel:
Samma kusin planerade att ha en stooor nyårsfest och det var många som skulle komma och bla bla bla. Hon sitter i mors kök och berättar och planerar och jag satt och lyssnade. Jag sa ingenting om att jag skulle vilja komma (för sanningen var att jag skulle velat) så jag frågade inte. För jag är lite sådan som människa, jag klänger inte och tränger mig inte på.

Men HURSOMHELST så pratades det mycket om den där jävla festen i hela familjen och det var inbjudningar hitan och ditan. INTE en enda gång sa min kusin att jag var välkommen om jag ville. Inte en endaste. Så jag tog ju för givet att jag inte var det. Och planerade in en egen fest med Teresia och Stina, och Tomas. När nyårsafton kom och klockan började närma sig 22.00, efter middagen och några glas champagne så ringer min kusin och frågar;

"Hej, vi har ju nyårsfest och det skulle vara sååååååå roligt om du ville komma och fira med oss för vi har så tråkigt här utan dig."

Mitt svar var enkelt till henne;

"Jag var inte bjuden från början och jag är inte den som ska komma och liva upp stämningen bara för att ni har tråkigt. Dessutom är jag BJUDEN på en annan fest så tyvärr. Men nästa gång du ska ha något festligt så kan du väl skicka en inbjudan till mig med och inte bara anta att jag ska fatta vinken! Gott nytt år!"

Sååå.. Jag frågar än en gång, är det bara jag som kräver lite respekt och framförhållning?
Är det rätt av andra att planera mitt liv och mina dagar, som om jag inte har en egen vilja och inte existerar? Är det rätt att andra ska anta att jag Alltid skall finnas till hands? Jag är ju för fan ingen jävla robot! Man kan inte trycka på en knapp och så vips kommer Jenny Olofsson rusande till din hjälp!

Usch!