Seriöst samtal med mig själv

visst känns det ibland som om världen blir lite för liten och ens känslor och omgivningar försvinner i smeten som kallas omvärld? Jag har verkligen försökt att tänka positivt på de flesta saker som omger mig, men som det nu ser ut så verkar det som om jag måste bli totalt inkognito för att folk ska upptäcka att jag finns. Jag finns här, jag känner hundratals människor och jag har varit med i både TV och radio, men hallå..? Jag är ändå ensam och har alldeles för mycket dötid. Det blir tråkigt i längden, bara så att ni vet. Kanske är det som mina föräldrar säger; Skaffa körkort så öppnar sig livet för dig. Skaffa ett liv låter bättre i mina öron.

Och det här med kärlek och vänner, vafan är grejen egentligen? Ska man ge allt och sen bara få höra på hur dålig man är? Hur mycket skit ska jag orka lyssna på egentligen? Jag tycker inte om att prata skit om andra för hur i helvete mår jag när andra snackar om mig?? Kärlek var det ja.. Efter ett par år av plågsamma förhållanden och en massa lögner, så verkar det faktiskt som om jag kommer att leva resten av mitt liv ensam och kommer aldrig att få barn, aldrig att bli gift. Ok ok jag vet nu kommer pessimisten fram, men hur mycket är det meningen att man ska ta emot? Finns det verkligen INGEN därute som tycker att jag är nåt att satsa på? Antingen så träffar jag killar som redan har flickvänner eller fruar, eller så har dom barn och är separerade och vill inte ha något seriöst. Eller så har dom både barn och fru alt. flickvän.

Fast då är ju frågan, hur funkar ni killar egentligen?? Ni tycker inte om otrohet men ni är ju själva väldigt otrogna när ni har ett one night stand med mig. Min fråga de senaste gångerna har varit, men har inte du tjej?? och svaret jag har fått är: "Det hon inte vet, mår hon inte dåligt av."
Har ni inget samvete alls? Nu kan ni ju tycka precis vad ni vill om mig också för den delen, men hallå, det är ju inte jag som gör fel i detta sammanhang, det är ju faktiskt inte jag som är otrogen.
Jag ville ju bara ha lite sex för en natt. ;)

Men HURSOMHELST, en sak att fundera på är varför alla TV-program handlar om olika episoder i mitt liv. Kollade just på Sex and The City för hundrafemtielfte gången, och i denna repris så gjorde Aidan och Carrie slut för andra gången. Bruten förlovning och han flyttade ut. Perfekt. Mitt liv för ca 3 år sen. Verkligen märkligt det här. Och precis när jag glömmer den killen som mitt liv har kretsat kring i ett år så hör han av sig, eller så börjar jag bli svartsjuk på min bästa killkompis / ex, för att han skaffat ny tjej. Vad är det frågan om? Handlar mitt liv bara om klyschor eller finns det en djupare mening med allt som händer? Är det meningen att jag ska lära mig att ta känslomässiga smällar och är det värt det??