det var en gång..

oftast är det bara ett virrvarr av känslor..
men just nu är det mycket mmer än så.

känslan av att inte höra till, att knappt veta vem jag är, att känna ångesten komma krypande inför varje möte med varje människa, att kunna stänga in sig och hoppas på att folk inte ska missuppfatta mig.. fast det gör ni ju ändå.

den där tomma ensamheten när vännerna frågar "vad är det med dig?" vet jag inte var den kommer ifrån, jag vet inte ens vad jag ska svara längre.

nej jag är inte deprimerad, inte så.. inte så som jag var förut, det är nåt hårdare nu, nåt längre och djupare, nåt som jag inte förstår.
jag förstår inte var det kommer ifrån.

nej jag vill inte äta en massa piller, inte så..
nej jag vill inte supa ihjäl mig heller, inte så..
nej jag vill inte skära sönder mina armar, inte så..
nej jag vill inte umgås för mycket med er, inte så..
nej jag vill inte vara ensam heller, inte så..

inte så..

jag förstår inte.. tårarna kommer ofta.
för ofta. alldeles i helvete för ofta!

en tanke, en känsla, ett ögonblick..

kanske är jag fullt normal, hur vet man att man är det?
men skulle jag reagera på samma sätt om ni inte stod bakom min rygg och pratade om mig?
skulle jag kanske vara våghalsig och be er dra dit pepparn växer?

jag är en fegis, jag vet det.
för jag vågar inte stå frmför er och konfrontera er.

jag vet inte vem jag är.
kanske jag aldrig får veta det heller, men jag ber inte om hjälp.
jag vill bara att ni lämnar mig ifred.