En vän på helgon:
Men nu låter det som du redan har gett upp? Så kan du inte ha det. Vad ska du göra då?


Jag:
Du... om jag det visste..
jag har väl aldrig sagt att mitt liv är utstakat?
Tvärtom.. jag är trasig. Jag är det svarta fåret i släkten. Jag har inget jobb, jag har inga barn, jag har ingen pojkvän och de killar som jag har haft nära mig stöter jag bort. Hälften av tiden vill jag inte leva och hälften vill jag bara sluta försöka.

Jag har inte jobbat tillräckligt någonsin för att få a-kassa.
Att tycka synd om sig själv är patetiskt. Jag vet vad jag kan. Men jag behöver papper på det.
Kruxet är att jag inte har pengar att skaffa mig den utbildning för att skaffa papper på det jag kan.

Ja. Jag har gett upp.
För många år sen.

Linafallet

Sååå visar det sig...

fick ett samtal alldeles nyss..

Jag har fått extrajobb över helgen. Trevligt.

Ska servera mat och laga mat åt ett gäng sydafrikaner som kommer på besök till Linafallet på torsdag.

Kan nog bli riktigt kul tror jag. :)

Depression

Jag börjar alltid må dåligt i augusti, har gjort ända sen skolan, det kanske är
just därför. Augusti för mig är förknippat med nytt år av mobbning. Men det är
dels åxå för att x har flyttat och jag känner mig fruktansvärt ensam, det är
så svårt och förklara den där känslan.

Kanske du förstår bättre om jag säger
såhär:
Jag tror att allt i livet som man väljer själv kan man leva med, men det
är sånt som man blir påtvingad som det är så svårt att förlika sig med.

Låtar för alla tillfällen

Har ni tänkt på att det egentligen finns musik och låtar för alla tillfällen i livet, jag laddade just in över 200 Gb musik i min winamp och sitter och lyssnar på ett par låtar som jag inte har hört på flera år. Och jag kommer på mig själv med att minnas saker som jag har glömt och vissa saker är roliga, vissa saker är rent ut sagt hemska, vissa saker är förkrossande, vissa låtar får jag en känsla av... Just nu spelas Sarah McLachlan - Angel och med den låten tänker jag mest på min första tid i Boden, för 8 år sen. Tänk.. det är 8 år sen jag bodde i Boden och mådde som en disktrasa. Det får mig att börja gråta och bli så nostalgisk att det känns svårt att fortsätta lyssna på henne. Så jag byter låt och kommer in i en annan känsla, en roligare..typ Sash! - Ecuador och vad händer med den låten då? Vad? När? Hur? Jo jag förflyttas direkt till sommaren 1995 när jag och flera vänner åkte till PDOL och vi var tvungna att ta pisspauser efter hela vägen ända till Piteå, tanken var att det skulle ta högst 2 timmar att köra dit, icke, det tog minst 5 timmar. *skrattar åt minnet*
Väl framme så blev det först incheckning i stugan och sen packa upp lite, byta kläder och sen ut på sightseeing i raggarbil. Ja herregud, det var en jävla resa. 4 dagars festande....puh!

Så kommer vi då till en låt som berör mig ganska mycket, inte så mycket för att jag har några speciella minnen till just den låten, men om man lyssnar på texten så får man ändå för sig att det vore trevligt om världen var just så. Scatman - Song Of Scatland och om du aldrig har hört den, kommentera detta inlägg så kanske vi kan ordna det. ;)

HURSOMHELST så finns det miljontals med låtar som berör mig på olika sätt, det finns alltid en eller flera låtar som får mig att tänka på olika scenarion.

Märkligt. :)

Nu har han åkt...

och helt plötsligt börjar jag känna hur strupen snörs åt och tårarna börjar rinna nerför mina kinder, magen kniper ihop och munnen blir vattnig och det bränner i hjärtat. Tankarna snurrar i mitt huvud, hur ska jag klara mig utan honom? Han är ju allt i den här världen egentligen. Djupt därinne så betyder han mycket mer än vad jag någonsin skulle våga erkänna.

Han är min själsfrände, det känns så konstigt att han inte kommer att finnas här nåmer.
Visst det är inte så långt att åka, bara 50 mil...Men ändå. Han är den enda som kan trösta mig på riktigt. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Sånt som man egentligen inte pratar om, och sånt som är glatt. Fan åxå!

Jag visste att den här dagen skulle komma, men jag räknade inte med att den skulle komma så förbannat fort. Och inte att det skulle göra så förbannat ont i mig.

Men nu ligger jag här i sängen, efter att ha varit vaken i flera dygn och jag kan fortfarande inte sova. Tårarna mina droppar ner på mitt täcke och det är varmt och kvavt och jag skulle göra vad som helst för att vrida tillbaka klockan och tiden till 2006.

FAN FAN FAN!!!!!!!!

Måste säga en sak..

Även om det alltid är trevligt att ta det lugnt och vara för sig själv så tycker jag nog ändå att det är trevligare att umgås med goda vänner. Förra veckan fick jag höra att en person har gift sig, en har förlovat sig och en annan förlovade sig den här helgen. Det är alltså tre av mina bästa vänner som har gått och stadgat sig.

En flyttar till annan ort och vet ni? det känns som om jag står utanför och tittar på i tystnad när alla andras liv förändras och flyter på. Jag står här och känner mig mer ensam än någonsin.
Är det konstigt att man blir bitter och cynisk i slutändan?

Jag ska citera Veronica Maggio's låt Måndagsbarn, för just den texten stämmer djävulskt bra in på mitt liv. Ok Here goes:

Jag blev ett måndagsbarn
Hela livet blev en helg
Mmm, nu ere måndag snart
O jag lever för ikväll, Åååh
Sena nätter, tomma glas,
Femhundra skjuter upp problemet för ett tag (för stunden)
Men jag tror att alla snart… har fått nog av mig

Vad har du gjort av dig, för dig, med dig själv
Situationen e så sjuk
Vad har du gjort, för dig ere alltid helg
O helgen måste ta slut

De e fullt en lörda klockan 5,
Jag längtar alltid härifrån men aldrig hem
Skulle vilja ta det sen, vad ska det bli av mig, Ååh
Det finns dagar som idag, hopplösa mornar
Då jag vaknar som ett vrak
Å jag märker alla har - har fått nog av mig

Det här med att vara född på en måndag är ju som sagt inte alls roligt, inte om man tänker på det i det stora hela, fast att vara född på en måndag och att ta det bokstavligt talat dåligt är kanske inte en så bra kombination, även om mycket kanske stämmer in. Jag sover dåligt och längtar alltid till den där satans helgen, som alltid kommer men när man är ensam så är det inte alls roligt. Jag har någon slags gen som gör att jag gärna går ut och tar en eller ett par öl, dansar lite och går hem och sover. Eller så går jag bara ut för att träffa folk.

HURSOMHELST så är jag den som alltid står och analyserar dig, jag är tystlåten och försöker att inte störa dig. Men å andra sidan så sägs det att jag är väldigt motsägelsefull och gör precis tvärtom.

Så för att analysera mig själv i slutändan måste jag ändå citera mig själv.

..\-Vem är du, ditt jävla kvalster?!
- Jenny. Inget mer inget mindre.
Men jag är den som dricker upp din mjölk,
som skurar ditt tvättställ i brist på göromål,
den som sover under din säng och vaktar dig,
med råttorna som sällskap.
Jag är den som sniffar på dina underkläder,
virar en handduk runt din mage,
glömmer bort din existens, och den
som terroriserar din farmor med tysk techno.
Jag är ditt samvete, jag är din djävul,
jag är din ängel, jag är något som inte finns.
Din illusion av en annan dimension.
Mitt namn är Förvirring.

**********

Förvirring is a state of mind. det är bara vi som är cp som förstår detta faktum.
att kunna driva med vår egen sjukdom gör att vi orkar fortsätta leva med den.

Jaa...

-"du kan väl komma och hälsa på i Umeå?"


Det här känns konstigt, visst vill jag åka ner till honom men jag vet att jag inte kommer att göra det. Det är som med alla andra av mina vänner som jag visserligen älskar men jag har aldrig råd att åka och hälsa på dom. Men det kanske ändras någongång. Förhoppningsvis.

När det bara är jag och x så funkar allt jättebra men vi är inte kära och det är mer som om vi lever i symbios i en onaturlig värld, en slags syskon-bästavän-kärlek. Han var min riktigt stora kärlek en gång i tiden, men det är längesen nu. Fast vi har lovat varandra vissa saker. Kanske lite naivt men det känns lite som i den där filmen med Julia Roberts "Min bäste väns bröllop". Eller egentligen är det exakt så.

Kanske är det just det faktum att vi flyttade hit tillsammans och nu ska han förverkliga sin dröm och jag blir kvar här i ångesthålet.

Kvinnans roll i sängen

Ett litet alster jag skrev 2003-01-09

Ibland undrar jag vad kvinnans roll i sängen har varit genom
århundradena. Var det mannen eller kvinnan som uppfann dubbelsängen?
Kvinnan tror jag, för om det inte vore så, så skulle vi säkerligen bara
ha en smal säng som Mannen kunde regera över.
Varför
är det alltid så att mannen tar över i sängen, inte bara genom att
fläka ut sig över hela ytan så att vi kvinnor inte får plats att andas
ens, utan bara sådär allmänt?

Det första ni män gör när ni
somnar det är att pussa oss lite försiktigt godnatt och sen Zzzzz...
inget kel, inget gos, ingen kram, inga vackra ord, utan bara somna.
När man sedan säger godnatt så får man ett grymtande ljud tillbaka och då vet vi kvinnor att ni redan har somnat. Jaha.

Men
åter till det problemet med att män fläker ut sig. Nu är det såhär att
jag har klaustrofobi, och jag kan inte andas om någon ligger tätt tätt
inpå mig och som dessutom är varm som en bastu, då ligger jag bara
vaken och vrider och vänder på mig och väntar på att mr john blund
skall komma och rycka mig i håret, för att jag inte är en snäll kvinna
och somnar i min älskades famn.
Att jag dessutom ligger längst ut bredvid golvet på en minimal sängdel av min EGEN säng, gör inte saker och ting bättre.
Det
är ju inte det att jag inte vill sova med den jag tycker om, utan bara
det att jag vill kunna dela sängen (utan skarv, för där hamnar vi
kvinnor också alltsomoftast) så att båda får lika stor del av den smala
sängen.

Är det någon slags undermedveten regel eller någon
speciell gen som män har som gör att ni ska försöka regera över allt
här i världen? Inte ens sängen som man ärvde av sin hemska bror får man
ha för sig själv...!
Soffor tar ni, sängar, stolar, tv-kontroller, badlakan och ännu mera grejer som är lika mycket vårt som ert.

Varför skriver jag ens detta just nu?
Jo
därför att min kära älskade ligger och kontrollerar MIN säng och för
att han har omedvetet sparkat ut mig från den. Jag gillar inte att sova
på golvet..

Sova? Ja tack, men köp mig en Kingsize först!

Gryffindor

Harry:
She is one of my best friends and I hang out with her all the time. I
wish she would be my girlfriend 'cause she's really hot too!


Ron: I am so jealous of Harry. He's secretly going out with her. Uh oh. Did I say that out loud?


Hermione: RON!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! cough She's pretty nice.


Fred and George: She comes into our shop a lot. We give her the best their is for our own personal reasons.


Neville: She's really nice to me and sticks up for me when the Slytherins make fun of me.


Draco Malfoy: I guess I would like her if she wasn't a stupid Gryffindor.

Ginny: She's really nice! I'm kinda jealous though because she's
going out with Harry. But besides that she's a really good friend.


Luna:She helps me look for Crumple-horned Snorkacks!

bananfiskar och bloggar

ibland blir jag riktigt sur. Jag är sur nu.
Jag skaffar en ny blogg som heter reboot och vad händer? Den blir borttagen för att jag inte fick något verifieringsmail. Jaha. Då fick det bli ännu en ny blogg. Sammanlagt har jag väl en sisådär 5 stycken nu tror jag.

Jag har funderat fram och tillbaka på om jag ska ge ut den här adressen till vänner som inte bor i den här stan längre. Det kanske vore trevligt för dem att läsa om mitt patetiska liv, men å andra sidan kanske jag ändå behåller mitt ensliga liv för mig själv...

Idag var det tänkt att jag skulle åka till Luleå för att gå till en specialist med mina tänder. Jo jag har ett par tandläkare och kirurger som gräver i mina käkar varje år. När man föds utan anlag för 16 tänder så måste man ju få hjälp på något sätt. I mina käkar finns det idag 12 titanskruvar. 12!! Och det är bara för att jag har fötts utan anlag...Jag är redan 32 och jag har fortfarande mina mjölktänder kvar. Det du!

HURSOMHELST så blir det inget luleå imorgon eftersom de har ändrat tiden så jag får komma den 3 september istället. Irriterad.

Men i alla fall, nu när jag väl är hemma och har internet igen så får det väl bli nåt kreativt som städning och tvättning av kläder istället.

Kan ju vara värt..

Efterdyningar

Gillar du vårrullar? Jag också! Idag har jag och min mor vikt 23 stycken som vi tänkte smaska på till middagen. Dags att festa det sista innan man ska börja med sitt löfte till sig själv. Börja träna. Japp du läste rätt. Nu har jag legat på soffan alldeles för länge typ 11 år eller så. Jag tänkte börja mjukt och springa lite lätt och sen kanske jag köper ett träningskort till gymmet.

Det är egentligen ganska otroligt att jag en gång i tiden var riktigt vältränad, med rutor på magen och riktigt starka armar. Årtalet när jag slutade träna var 1997 och jag tränade mest med grabbarna i klassen som var ena riktiga spännelvisar. Men det kanske inte är så konstigt eftersom jag gick i en klass där vi var 2 tjejer och resten killar, flygteknikprogrammet i Luleå.

Det där är konstigt egentligen, de flesta tjejer som jag känner eller ja, de jag umgås mest med i alla fall trivs bäst i sällskap med grabbar. Jag har jättesvårt att göra tjejsaker. Jag har svårt att anförtro mig till tjejer men till killar går det jättebra, det är så .. Enkelt. Inga krusiduller liksom och sjuk, grov humor sån där sarkastisk och cynisk humor. Visst det finns ju undantag. Det finns det ju alltid. Det är lite som med när du som kvinna ska gå till gynekologen, du får välja själv om du vill ha en manlig eller kvinnlig, själv föredrar jag en manlig eftersom de är varsammare än kvinnliga gynekologer, fast det kanske bara är min erfarenhet. Visst finns det säkert varsamma kvinnliga. Det finns ju undantag som sagt.

Jag har ett ex eller jag har egentligen många ex men just den här är speciell för mig. Vi kallar honom för X i denna berättelse.

Vi var tillsammans i fyra år och förlovade och jättekära, eller nja.. Kanske inte det sista året, då var vi mest som bästa kompisar som bodde ihop. Nu är det som så att jag var otrogen och gjorde slut med honom, han flyttade ut ur min lägenhet och jag såg honom inte på ca 10 månader. Jag skaffade ett nytt liv, med nya vänner och nya pojkvänner. HURSOMHELST så träffade jag honom igen förra sommaren som vän först och sen försökte vi väl kanske känna in oss om vi skulle kunna ta upp tråden igen, det visade sig att det inte funkade. Men vi är vänner. Bästa vänner. Så känner jag det i alla fall, om han gör det vet jag inte. Han har träffat en ny flicka nu, han flyttar till en annan ort om bara någon vecka.

Ärligt. Nu. Jag är svartsjuk. Som fan!

Vad i helvete skaffar han sig en ny tjej precis innan han flyttar? En ny människa som ska bli hans bästa vän, en ny person som ska försöka ta min plats i hans liv. Visst jag äger ju inte honom, men det gör ont. Väldigt ont i hjärteroten och ingen kommer att se mina krokodiltårar. Jag har lust att slå sönder henne eller nja men det är så det känns. Jag vet inte vem hon är, vill inte veta. Han sa att hon heter Josefin. Vad är det för ett jävla namn?! Jag hatar henne för att hon tar honom ifrån mig, det var ju vi som skulle vara med varandra den här sista tiden innan han flyttar. Fan!


Nej jag hatar inte henne, jag känner inte Josefin.
Men han är ändå mitt allt. Allt jag litar på i den här världen förutom min pappa.


Kärlek kommer och går och X består.

Shit!

Ett sammanhang

Jaha vad säger man? Man blir ju inte förvånad över hur dum man egentligen är. Jag är fruktansvärt klumpig det måste jag erkänna. Men att utmana ödet på ett sånt sätt är ju egentligen bara dumt. Jaja men jag ska berätta vad som har hänt så får ni en bild av sammanhanget.

För ca 3 veckor sedan så var jag och en väninna på krogen och vi hade grillat och haft en jättetrevlig kväll innan vi gick ut. HURSOMHELST så var både jag och min vän lite lätt berusade men inte asfull som man skulle kunna tro pga vad som sedan hände.
I alla fall, vi hade väl varit inne på krogen i ca 1 timme, jag hade tappat bort min kompis och gick omkring och letade henne i en evighet kändes det som. Pratade med några människor här och där. Och var på väg ner till dansgolvet, när jag hittade henne i en trappa. Trappan är gjord av marmor och detta är av stor vikt. Jag satte mig ner ovanför henne där hon och en kille satt och pratade, vad dom pratade om vet jag inte, jag har en aning men det hör inte till sammanhanget. HURSOMHELST så ställde de sig upp efter ett tag och var på väg ner, jag ställde mig också upp och skulle precis gå ner när en obekant person kommer och ramlar rakt in i killen som min kompis pratat med, resten är lite suddigt, men jag tror att det blev en dominoeffekt av det hela. A ramlar på B, B ramlar på C och C ramlar på mig. Min kompis är lite större än mig ( typ 30 kg mer ) Tänk dig 2 karlar och en 90 kilos kvinna som ramlar över dig själv i en slags ormgrop, det var armar och ben överallt och jag ligger därunder och skriker för full hals: “KLIV UPP!!!!!!!” Detta gjorde dom, men väldigt sakta vad jag minns, eller ja.. Det kändes som om allt gick i slowmotion. Jag hade så ont att jag slog sönder glasen som stod överst i trappan med bara knytnäven. När alla hade kommit på benen utom jag, så tyckte dom att det var dags att verkligen gå ner och dansa. Jag bara låg där och kunde inte röra mig. Jag var i chock. Jag fick ropa på vakterna, bad min kompis att hämta en speciell vakt som jag känner ganska väl. Han kom och frågade vad som hänt, och jag svarade väl rätt sluddrigt. Minns brottstycken av samtalet. -”Vill du ha ambulans?” -”Var gör det ont?” sen svartnade det. Jag vaknade när det stod minst 10 personer omkring mig och plockade glas och ambulansen har kommit och någon försöker spänna fast mig. En annan trycker in en nål i armen och en tredje sticker in en droppnål. Sen är det svart igen. Vaknade upp på röntgen och dom klipper av mig kläderna och säger åt mig att ligga still. “Vi måste ta bort dina piercingar, vi har en tång här. LIGG STILL!!”

När någon säger åt mig att ligga still för att dom ska ta bort något som jag betalat dyra pengar för så, brukar jag göra tvärtom. Jag ligger verkligen inte still och börjar ta bort mina piercingar själv. Skruvade bort varje pinal utom en enda. Den nya. Sen blev det svart igen. Otroligt. Hur många ggr kan en människa svimma?

Diagnosen blev: 2 kotförskjutningar och 2 sprickor i svanskotan, hjärnskakning och spricka i höger lillfinger. Ordination: Vila och försök gå så mycket du kan.
Som om jag gör mycket annat än det då om dagarna vanligtvis?!

Så nu vet ni vad som har hänt. Nu till den riktiga dumheten.
Igår tyckte min mor och moster och min mosters väninna att vi skulle åka och plocka blåbär. Sagt och gjort, det var en verkligt fin dag. Solen sken och det var ganska varmt. Ut i skogen med oss, och börja plocka. Vi fick inte ihop så mycket men efter 5 timmars plockande sa jag att nu är det nog.
Min rygg var så öm att jag knappt kunde gå. Det snurrade i skallen och jag var alldeles slut. När vi kom hem la jag mig på soffan och halvdog där. Jag låg och tittade på Kanal 5, de hyllade ju Madonna på hennes 50-årsdag. Massa filmer och gotta sig med. HURSOMHELST, så sken solen på TV’n och jag såg knappt filmen. Jag klev mödosamt upp och skulle vrida den till ett bättre läge. La mig igen och fick göra samma sak igen. När jag gjorde den övningen sista gången så knakade det i ryggen och jag tuppade nästan av. Jag la mig ner i soffan och min stackars mor fick agera passopp till mig resten av kvällen. Skrattretande. Jag är 32 år och har redan fel i ryggen. Som om jag någonsin har gjort många lyft i mina dagar.

Är det inte dumt så säg? Har man ont i ryggen ska man väl för fan inte utmana ödet och gå ut i skogen och plocka bär!

Jaja, en sak ska jag göra med dom där fördömda bären, någon nytta ska jag ha av dom i alla fall. Det blir blåbärsvin av skiten!

Skål ta me fan!!

Lilla Emma

Börjar du ibland undra hur människor är funtade? Hur man kan tro på något som låter så otroligt att det inte alls kan vara sant. Jag hade en konversation med en kompis på telefon häromdagen som jag inte pratat med på ett tag.

Men HURSOMHELST, hon har nu köpt det här konceptet om att om man äter en viss tablett så får man större bröst. Hah! Skulle det funka så skulle väl ingen jävel operera in silikon eller koksaltlösningar i brösten. I alla fall, så har hon nu köpt de där…tabletterna och om man nu mot all förmodan tror på sådant så kanske det funkar, men nu gör ju inte jag det. Tycker det bara är löjligt.

“Tron kan försätta berg, tydligen. Inte för att jag någonsin skulle ens tro på något som jag inte kan se. Gud finns inte i min mening eftersom jag inte kan se honom, jag har aldrig sett honom och kommer förmodligen aldrig att få se honom. Men som sagt tro kan försätta berg” - Pappor är bra att lita på, och dom säger saker som är konsekventa och riktiga. Det finns nog ingen som jag själv litar på så mycket som jag litar på som min egen far. Ja jag är pappas flicka.

På tal om min far, så satt jag med honom i bilen igår och lyssnade på radion, först på SR Norr och vid den tiden hade Finnmix precis börjat, och en av de första låtarna de spelade var Mats Bladhs - Lilla Emma. Jag skrattade lite med min pappa om låtvalet, alltså den lät så fruktansvärt naiv och faktiskt lite fjortis. Vi kom överens om att Mats Bladh, Lasse Stefanz och alla de där smörsångarna skulle vara perfekt för fjortisar. För det enda de sjunger om är ju kärlek och förlorad olycklig kärlek. Fjanterier. Inte för att jag tycker att kärlek är fjantigt men att sjunga på det sättet om kärlek gör mig nästan lite illamående.

Nu ligger jag här i min sommarstuga och dricker mitt kaffe och undrar om denna natt kommer att göra mig lycklig eller olycklig eftersom förra natten var ganska jobbig.
Mor snarkade så jag var tvungen att spela in henne, det är som att ligga och lyssna på ett godståg som tuffar på, eller en motorsåg som sågar ner träd. Jag var måttligt irriterad när mor vaknade mitt i natten och kliver upp och tycker att hennes sömn och hennes natt blev förstörd pga att jag inte kunde sova. Herregud!!!
Vem är det som ska vara irriterad och förbannad??
Men nu är det avslutning på gång, för mycket folk här för att jag ska kunna skriva.

Seriöst samtal med mig själv

visst känns det ibland som om världen blir lite för liten och ens känslor och omgivningar försvinner i smeten som kallas omvärld? Jag har verkligen försökt att tänka positivt på de flesta saker som omger mig, men som det nu ser ut så verkar det som om jag måste bli totalt inkognito för att folk ska upptäcka att jag finns. Jag finns här, jag känner hundratals människor och jag har varit med i både TV och radio, men hallå..? Jag är ändå ensam och har alldeles för mycket dötid. Det blir tråkigt i längden, bara så att ni vet. Kanske är det som mina föräldrar säger; Skaffa körkort så öppnar sig livet för dig. Skaffa ett liv låter bättre i mina öron.

Och det här med kärlek och vänner, vafan är grejen egentligen? Ska man ge allt och sen bara få höra på hur dålig man är? Hur mycket skit ska jag orka lyssna på egentligen? Jag tycker inte om att prata skit om andra för hur i helvete mår jag när andra snackar om mig?? Kärlek var det ja.. Efter ett par år av plågsamma förhållanden och en massa lögner, så verkar det faktiskt som om jag kommer att leva resten av mitt liv ensam och kommer aldrig att få barn, aldrig att bli gift. Ok ok jag vet nu kommer pessimisten fram, men hur mycket är det meningen att man ska ta emot? Finns det verkligen INGEN därute som tycker att jag är nåt att satsa på? Antingen så träffar jag killar som redan har flickvänner eller fruar, eller så har dom barn och är separerade och vill inte ha något seriöst. Eller så har dom både barn och fru alt. flickvän.

Fast då är ju frågan, hur funkar ni killar egentligen?? Ni tycker inte om otrohet men ni är ju själva väldigt otrogna när ni har ett one night stand med mig. Min fråga de senaste gångerna har varit, men har inte du tjej?? och svaret jag har fått är: "Det hon inte vet, mår hon inte dåligt av."
Har ni inget samvete alls? Nu kan ni ju tycka precis vad ni vill om mig också för den delen, men hallå, det är ju inte jag som gör fel i detta sammanhang, det är ju faktiskt inte jag som är otrogen.
Jag ville ju bara ha lite sex för en natt. ;)

Men HURSOMHELST, en sak att fundera på är varför alla TV-program handlar om olika episoder i mitt liv. Kollade just på Sex and The City för hundrafemtielfte gången, och i denna repris så gjorde Aidan och Carrie slut för andra gången. Bruten förlovning och han flyttade ut. Perfekt. Mitt liv för ca 3 år sen. Verkligen märkligt det här. Och precis när jag glömmer den killen som mitt liv har kretsat kring i ett år så hör han av sig, eller så börjar jag bli svartsjuk på min bästa killkompis / ex, för att han skaffat ny tjej. Vad är det frågan om? Handlar mitt liv bara om klyschor eller finns det en djupare mening med allt som händer? Är det meningen att jag ska lära mig att ta känslomässiga smällar och är det värt det??

Bax från stugan!

Åhhhh vad underbart att vara där det är lugnt å skönt, ingen stress, bara ro.

Veckan har varit minst sagt underbar fast det är ändå en underdrift i fråga om att inte behöva göra ett jävla dyft. Sova, äta, slå ihjäl mygg och sitta och leka med hundar, datorer och prata med mamma. Jag har sovit som en prinsessa hela veckan och mått superbra.

Det var bara den här sista natten som jag sov riktigt dåligt med mardrömmar och sånt och det var BARA för att vi skulle åka hem idag. Omedveten stress. Sen så har det kliat nåt förbannat åxå.. men det är stress.. måste vara det.

Aja en sak är då säkert, jag åker till stugan nästa vecka iaf!!

Nu äre tv.

Pyss