om att vara olik sig själv.. då och nu..

Mycket har hänt sen vi var vänner.. sååååå mycket. Det är nästan omöjligt för mig att komma ihåg allt, att sätta ord på det. Som jag skrev i sms'et så var jag ju mobbad.. mobbningen fortsatte till åttan.. när jag började nian hade jag skaffat mig ett gäng, en pojkvän som var äldre än alla andra och hade status. Det jag gjorde då ångrar jag idag, för jag spöade hela klassen i princip. Om inte fysiskt så mentalt. Jag blir inte arg för att du säger att jag är samma som då men jag blir faktiskt lite stött, för jag är verkligen inte likadan. Visst, vi var vänner.. men som jag såg det så hade jag inga vänner. Min allra första bästa vän som jag verkligen kan kalla bästa vän började jag umgås med när jag var som mest mobbad. Dvs i åk 8. Hon gick i 7'an och heter Stina. Hon var min vän när alla andra hatade mig för någon outgrundlig anledning. Jag har haft många bra vänner, du är en av dom. Men ni försvann. Ni flyttade. Så jag var ensam. Till slut. - Efter många år av att aldrig bli erkänd som människa så slutar man nästan att existera. Man slutar att bry sig. Jag borde ha brytt mig om att mina betyg sjönk, jag borde ha brytt mig om att jag gjorde människor illa, jag borde ha brytt mig om att bry mig om mig själv. Jag borde inte ha skurit sönder armarna för deras skull.. Men jag är inte perfekt. Det är ingen. Och dem som inte gjorde mig illa fysiskt har jag förlåtit, dem som gjorde tvärtom kommer jag alltid att hata. Alltid. Lärare. Rektorer. Elever. Föräldrar.

Man blir en annan slags människa när man går igenom ett sånt helvete. Man blir liksom .. tom. Och man kräver att någon ska fylla tomrummet.

Jag har lärt mig att inte ljuga, att alltid säga vad jag tycker, att alltid göra som jag själv vill, inte följa någon annans mönster och önskningar. För om man gör det så förlorar man sig själv på vägen. OCH även om det är många i den här stan som tycker (och jag vet att dom tycker) att jag borde hålla käften så gör jag inte det. Jag går min egen väg, jag klär mig som jag vill och jag säger rakt ut vad jag tycker om saker och ting. Det är inte alltid önskvärt som vi alla vet. Men jag kan inte vara på annat sätt efter allt jag har varit med om. Jag kan inte bara sitta och glo och låtsas. Jag kan inte kallprata. Jag är fortfarande tystlåten och säger bara saker när jag verkligen har något på hjärtat.. Så att säga att jag är likadan som förut är för mig som ett steg tillbaka. Jag vet att du inte menade det så. Men det är så det känns.

Jag har gått i terapi sen 1997 när jag slutade gymnasiet. Efter det har jag haft 1 jobb. 1. Efter det har jag pluggat, vart med på tv, gått på soc-bidrag, pluggat, och varit sjukskriven i 8 år. Nu har jag soc- igen. Jag kan inte lära mig att ta order från en chef, jag är inkapabel att arbeta på arbetsmarknaden enligt både AF, Soc och Psykiatrin. Jag har ätit alla mediciner som finns att äta, jag har sömnproblem som du märker och jag försöker för mitt liv.. just nu att få allt det här att gå ihop. Att funka. Jag måste funka. Jag målar för att få ut skiten som sitter fast inne i mig. Allt. Allt som gör ont, allt som gör att jag är som jag är. Det är nästan som att utplåna sig själv i strävan efter att vara - Normal.


Alkohol och droger och andra preparat har fått göra sitt till för att jag ska kunna föra ett normalt samtal, för att jag ska kunna vara så normal som möjligt.. Jag har iaf upptäckt att rödvin gör mig förbittrad över livet så jag undviker att dricka det. Blir helgalen när jag dricker rött... Då ska jag absolut ta livet av mig, kosta vad det kosta vill.


Kontentan av allt som jag nu har skrivit till dig är ändå att jag är en rätt så lycklig människa, jag har en familj som älskar mig, jag har måååååååånga vänner som älskar mig och som skulle ställa upp vad fan som än hade skett. Och jag har lätt för att förstå andra och förlåta andra.

Så nu vet du hela mitt livs historia i princip... är jag fortfarande likadan som då? ;)

-Kram-