Showing posts with label Ego. Show all posts
Showing posts with label Ego. Show all posts

Thursday, September 3, 2009

om att vara olik sig själv.. då och nu..

Mycket har hänt sen vi var vänner.. sååååå mycket. Det är nästan omöjligt för mig att komma ihåg allt, att sätta ord på det. Som jag skrev i sms'et så var jag ju mobbad.. mobbningen fortsatte till åttan.. när jag började nian hade jag skaffat mig ett gäng, en pojkvän som var äldre än alla andra och hade status. Det jag gjorde då ångrar jag idag, för jag spöade hela klassen i princip. Om inte fysiskt så mentalt. Jag blir inte arg för att du säger att jag är samma som då men jag blir faktiskt lite stött, för jag är verkligen inte likadan. Visst, vi var vänner.. men som jag såg det så hade jag inga vänner. Min allra första bästa vän som jag verkligen kan kalla bästa vän började jag umgås med när jag var som mest mobbad. Dvs i åk 8. Hon gick i 7'an och heter Stina. Hon var min vän när alla andra hatade mig för någon outgrundlig anledning. Jag har haft många bra vänner, du är en av dom. Men ni försvann. Ni flyttade. Så jag var ensam. Till slut. - Efter många år av att aldrig bli erkänd som människa så slutar man nästan att existera. Man slutar att bry sig. Jag borde ha brytt mig om att mina betyg sjönk, jag borde ha brytt mig om att jag gjorde människor illa, jag borde ha brytt mig om att bry mig om mig själv. Jag borde inte ha skurit sönder armarna för deras skull.. Men jag är inte perfekt. Det är ingen. Och dem som inte gjorde mig illa fysiskt har jag förlåtit, dem som gjorde tvärtom kommer jag alltid att hata. Alltid. Lärare. Rektorer. Elever. Föräldrar.

Man blir en annan slags människa när man går igenom ett sånt helvete. Man blir liksom .. tom. Och man kräver att någon ska fylla tomrummet.

Jag har lärt mig att inte ljuga, att alltid säga vad jag tycker, att alltid göra som jag själv vill, inte följa någon annans mönster och önskningar. För om man gör det så förlorar man sig själv på vägen. OCH även om det är många i den här stan som tycker (och jag vet att dom tycker) att jag borde hålla käften så gör jag inte det. Jag går min egen väg, jag klär mig som jag vill och jag säger rakt ut vad jag tycker om saker och ting. Det är inte alltid önskvärt som vi alla vet. Men jag kan inte vara på annat sätt efter allt jag har varit med om. Jag kan inte bara sitta och glo och låtsas. Jag kan inte kallprata. Jag är fortfarande tystlåten och säger bara saker när jag verkligen har något på hjärtat.. Så att säga att jag är likadan som förut är för mig som ett steg tillbaka. Jag vet att du inte menade det så. Men det är så det känns.

Jag har gått i terapi sen 1997 när jag slutade gymnasiet. Efter det har jag haft 1 jobb. 1. Efter det har jag pluggat, vart med på tv, gått på soc-bidrag, pluggat, och varit sjukskriven i 8 år. Nu har jag soc- igen. Jag kan inte lära mig att ta order från en chef, jag är inkapabel att arbeta på arbetsmarknaden enligt både AF, Soc och Psykiatrin. Jag har ätit alla mediciner som finns att äta, jag har sömnproblem som du märker och jag försöker för mitt liv.. just nu att få allt det här att gå ihop. Att funka. Jag måste funka. Jag målar för att få ut skiten som sitter fast inne i mig. Allt. Allt som gör ont, allt som gör att jag är som jag är. Det är nästan som att utplåna sig själv i strävan efter att vara - Normal.


Alkohol och droger och andra preparat har fått göra sitt till för att jag ska kunna föra ett normalt samtal, för att jag ska kunna vara så normal som möjligt.. Jag har iaf upptäckt att rödvin gör mig förbittrad över livet så jag undviker att dricka det. Blir helgalen när jag dricker rött... Då ska jag absolut ta livet av mig, kosta vad det kosta vill.


Kontentan av allt som jag nu har skrivit till dig är ändå att jag är en rätt så lycklig människa, jag har en familj som älskar mig, jag har måååååååånga vänner som älskar mig och som skulle ställa upp vad fan som än hade skett. Och jag har lätt för att förstå andra och förlåta andra.

Så nu vet du hela mitt livs historia i princip... är jag fortfarande likadan som då? ;)

-Kram-

Wednesday, March 25, 2009

Jag borde veta bättre

men jag är alldeles för nyfiken för mitt eget bästa..och kanske en aning dum i huvudet!
Jag borde inte göra så mot mig själv, men jag gör det ändå och när jag nu har sett "henne" så vill jag bara radera min näthinna och minnet av vad som var, vad som har hänt och vad som komma skall. Men som sagt var, jag lär mig aldrig och det här var jävligt dumt gjort av mig!

Jag kan aldrig få tillbaka honom och även om jag skulle vilja vrida klockan tillbaka till tiden "INNAN" det blev ett sjukt förhållande, till tiden när vi bodde i Boden så går det inte. För han är inte min vän längre. Han kommer aldrig att bli det heller. Men så trodde jag aldrig att hans mor skulle skriva ett förnedrande brev till mig som han inte visste om.

Visst, jag ska glömma det här nu.. men för att kunna glömma måste man bearbeta, och vi gör det allihopa på helt olika sätt.. Jag ältar och skriver av mig alla känslor även dom som folk tar illa vid sig av. Synd bara att det är så få av er som förstår hur jag funkar.. Ni därute som tycker att man inte ska "hänga ut" folk.. Ni vet inte hur det är att leva mitt liv. Javisst, jag gör fel, men jag är en jävla människa med många fel och brister och jag ångrar mig ibland, men jag kan inte backa.
Inte när det gäller det här, för det var inte mitt fel från början.

Det var känslomässigt köttslitande och fördjävligt att bli kallad för vissa könsord bara för att jag hade ett förflutet. Men det är bara en bråkdel av vad som hände. Men visst bitterheten finns kvar för jag känner att jag blev behandlad på ett sätt som ingen människa ska bli behandlad på. Så visst om du tycker att jag är elak för att jag sparkar på den som ligger, visst tyck det då! Jag gör bara mitt bästa för att orka med vardagen utan att bli trakasserad och tillintetgjord. Och nu pratar jag inte bara om mina förhållanden till gamla pojkvänner.

Men som sagt var, det var fel av mig att göra på det sätt jag gjorde och det var fel av mig att hänga ut honom till allas beskådning. Så om han någonsin läser detta så vill jag be om ursäkt för att jag sabbade hans tillvaro med mina starka känslor. Förlåt mig, T.

Sunday, February 8, 2009

Mind Fuck
You have a hidden potential to manipulate, twist, bend, and maybe even control people's minds and emotions. Wether you do this to get what you want, for attention, or for your own entertainment... You are a mind freak

Thursday, February 5, 2009

En sann historia om Jonas Hagstedt

av Jonas Hagstedt.
Även i mina blåaste stunder av misär och ångest så blir jag lycklig och skrattar mig igenom mina problem när jag läser denna berättelse. Så tack Jonas för att du är den du är och tack för den tiden som vi delade. :)

Jonas skriver om sig själv



Någonstans i sverige i en etta, som diffust kan vara en tvåa, men det är ingen som vet.

I soffan ligger det en människa som ser ut som en trasselsudd och ser på TV.
Hans insisterar på att relatera sin vardag till crack-pipor och negrer.
Till min inte allt för stora förvåning är han analfabet.
Jag tittar lite snett på honom och tänker ”dyslexi”.
Om jag skulle beskriva honom med ett ord, vilket jag hoppas att han aldrig ber mig
göra, så skulle jag säga: ”mentalsjuk”.

Han är upptagen med att ligga uppochner och läsa böcker samtidigt som han försöker
sträcka ut sina senor i vaderna.
Det ser mest ut som om han tränar för att kunna suga av sig själv.
Vad ska han göra när jag inte ställer upp?

Min dag idag har varit slö.
Jag har suttit framför Jonas metafor till crackpipa och surfat.
Jag vet inte hur man får en dator till en drog, men alla äro vi ju beroende av något
så varför inte.
Jag håller inte med honom, jag nickar bara tyst åt honom så han inte får för sig
att komma med fler ”smarta” idéer och störa mig när jag spelar poppit.
Poppit.. min stora kärlek här i livet.
Vem behöver individer när man har poppit.
En hel värld full av ballonger och monotona rörelser.
Ungefär som onani?
Man gör samma sak om och om igen och inte blir man nå smartare av det.

Kanske borde jag sluta med poppit och se mig om i världen?
Jag vet inte.
Om någon frågar kan jag alltid säga: Jo, jag har varit i Thailand och druckit mig full
på billig sprit.
Ingen behöver veta sanningen om att jag lever i en etta, som ingen vet om det är
en tvåa eller inte, med en människa som tycks leva sitt liv till 50% uppochner.
Hur skulle det låta?

Hej, jag heter Jenny.
Jag bor i gud vet vad på ett ställe.
Jag har en kille, men han är uppochner.
Han läser bara böcker hela tiden, men jag tror han låtsas för han kan ju inte stava.
Kan man läsa om man inte kan stava?
Jag vet inte, men han tycks kunna det.

Snörvlandes har han nu suttit i 10 minuter framför en spegel och försökt få fram
något.
Antingen är han väldigt egenkär eller så försöker han få billiga hallucinationer.
Jag vet inte vad jag ska göra med honom.
Kanske ge honom en sitt pinne som fåglarna har så kan han hänga uppochner när
han vill, så slipper han ligga och gnida sina 42:or mot mina tapeter i en timme i sträck.

Hela gårdagen for han omkring som en gnu och imiterade folk.
Jag tyckte mest han borde in på anstalt, men jag tror han skulle bli förolämpad om
jag sa det.

Jonas! Nu ska du till 32:an!

Nej, jag säger ingenting.
Jag låter honom hållas.
Kanske blir han normal en dag.
Men vad ska jag då med honom till?
Vad gör man med en människa som sitter normalt i soffan och stiger upp på morgonen?
Det låter ju läskigt likt ett liv!
Nej sånt vill man inte veta av.
Som asocial ungdom håller jag mig till min skumma kuf till pojkvän.
Kanske överraskar han mig en dag genom att göra något nyttigt.
”Men Jonas, vad bra du är, du har ju lärt dig stava!”
Men det lär väl aldrig hända, tror han får jobb på NASA innan han lär sig stava.

Hur skulle det se ut om vi hade en imkompetent ungdom som satt i styrelsen för NASA?

Ja idag har vi skjutit upp en satellit.
Ingen vet vad den gör eller vars den är på väg, men i den finns en leguan och en
bit korv om leguanen skulle bli hungrig.
Kanske får vi närkontakt av 3:e graden?

Nej, jag vet inte.

Min dag, som detta egentligen ska handla om, har varit tillsynes händelselös.
Jag har suttit framför datorn nästan hela dagen.
Jag vaknade på soffan för det gick inte att ligga i sängen med någon som immiterar en
bulldozer och ska vända sig hela tiden.
Det är som att försöka få lugn och ro på ett dagis.

Jag lade mig i soffan för att se film.
När jag lyckats stänga mina ögon och bege mig in i drömmarnas land känner jag hur
något kliar på handen.
VA I!!! Utbrister min hjärna.
Jag ler lite grann åt Jonas samtidigt som jag tänker ”vars är pistolen?”
Han står och ler och vill tydligen ha uppmärksamhet.
Jag drar undan mina fötter och låter han sätta sig ner.
I mina tankar ser jag framför mig hur en massiv pinne tränger ut ur väggen och knuffar ner honom på golvet så jag får somna om.
Har jag tur kanske han svimmar av syrebrist.

En stunds väntan..


Nej, jag kan inte somna om.
Jag får väl göra det bästa av situationen och stiger upp.
Jag ler harmlöst åt Jonas som riktar all sin uppmärksamhet mot TV’n.
Kanske borde han sova med den i stället, den tar ju mindre plats och han verkar hysa
stora känslor för den.
Varför skulle han inte det?`Den är ju från tidigt 60-tal och påminner i form och bild som hans mamma.
Stor, klumpig och gör vad som sägs.

Hans mamma ser ut som ett tåg.
Hon kommer tuffande genom hallkorridoren och ler sitt hemska leende och man vet att snart kommer frågan: ”Vill ni ha fika?”
Nej tack, svarar jag och tycker att efter 5:e gången borde hon lärt sig.
Har jag tur snubblar hon över tröskeln på vägen ut så får jag mig ett skratt i alla fall.
Ett skratt förlänger dagen...

Nu har jag ätit ravioli.
Jag kan äta hur mycket ravioli som helst.
Det är gott.
Mjuka fluffiga kuddar fyllda med malna kossor, kan man inte gilla det?
Det är ju det bästa som finns.
En skål med varm ravioli.
Man kan ju fundera på varför italienarna inte har tagit över världen när dom har
uppfunnit ravioli?
Men
å andra sidan, ett folk som inte kan göra smörgåsar utan att lägga
sardiner på dom borde inte få äga annat än en ugn och sitt läskiga
vetemjöl!

Jag har inget emot italienarna, bara deras läskiga sätt att göra varma mackor med sardiner på.
Har dom hört talas om smörgåsgrill?
Allt behöver inte vara en pizza!

Jag har förbrukat en stor del av min tid idag till att lära Jonas stava.
Det går inte att lära gammla hundar sitta, säger dom.
Jag tänker snarare så här: Man får inte slå folk bara för att dom inte fattar.
Med knuten näve under bordet sitter jag och tänker: säg fel, skriv fel, så får jag använding för min 10 kilos titanpanna!
Men inte.
Jag är för snäll.
Jag ler och skrattar lite åt hans stavfel och låter han hållas.
Kan han inte somna snart?
Han har ju hur mycket energi som helst.
Om man körde upp en kontakt i röven på honom skulle bodens strömförsörjning vara klar fram till år 2200.
Lyckligtvis lever han inte så länge, men han blir nog en fin komposthög.
Då ska jag plantera jordgubbar på honom, så får jag ut något bra av det iallafall.
”Här
ligger du bra” ska jag tänka och hoppas att det växer en riktigt stor
jordgubbe jakt vars hans ständigt babblande käft har varit.
Nu förmultnad och död.

Jag längtar efter framtiden lika mycket som en somalier efter varmkorv.
Kan det inte bli sommar snart?
Jag vill springa naken genom sprinkler systemen, rakt in i skolan.
Studsa upp och ner och flaxa med armarna och säga: ”Nu är det lov!”
Sedan skulle jag försvinna ut med en stringtrosa hängandes i hasorna.
Om polisen inte får tag på mig innan ska jag nog göra ett besök i kyrkan... naken.

Vi föds ju nakna, så varför inte.
Nu
ska jag ta mig en vila, äta lite Anco (som jag inte vet vad det
egentligen är, det är en drömprodukt från Jonas sinnesjuka medvetande)
Han tycks ha svårt att skilja på dröm och verklighet.
Kanske därför han springer ut i badhuset och glömmer sina badbyxor hela tiden.
Kanske därför han inte kommit på att snoppen ska hänga INNANFÖR byxorna på offentliga ställen.

Nej nu ska jag sluta skriva.
Jag tappade lusten när Jonas gjorde entré i en för stor t-shirt och smutsiga grå byxor.
Hans hår ser ut som ett paket svinto och jag skulle gladeligen gnida hans huvud mot spisen så den blev ren.
Fast det kanske skulle ha motsatt effekt.
Om inte annat kan jag ju gnida en limpa mot hans frilla så slipper jag smöra den.
Ska nog lägga honom i frysen nu, man ska inte slösa på bra fett.

HEJDÅ!!!


Tuesday, January 27, 2009

"Du lägger ju på en mask"

Vad är det med folk idag? Svensken av idag lider av någon slags stereotypisk förnekelse. Om man mår dåligt och inte vill visa det så lägger man ju på en slags mask, man låtsas vara glad, man låtsas att allt är frid och fröjd för om man inte gör det så är man ju gnällig och "det finns faktiskt andra som har det värre, ryck upp dig för fan!"

Så vad göra? Är det bättre att gnälla och må dåligt och förlora alla sina vänner som inte orkar höra på hur dåligt man mår eller ska jag lägga på den där masken och låtsas vara den där som alla kände för 20 år sen när jag mådde bra?

Ja jag erkänner, jag lägger hellre på den där masken som visar hur bekymmerslöst mitt liv är för jag vill inte alltid exponera mitt rätta jag för omvärlden. Men när jag gör det så har jag två dilemman att tas med. 1. När jag har problem är det ingen som förstår varför och 2. Det syns ju inte att jag egentligen mår skitdåligt och folk i min omvärld blir förvirrade.

Men för det behöver jag inte varje gång bli påmind om ditten och datten och få höra: När ska du skaffa barn, när du skaffa jobb, när ska du skaffa kille, när ska du börja leva som oss stereotypiska svenskar?!

Har ni någonsin tänkt på det faktum att jag inte vill hamna i erat fack, jag kanske inte vill vara en sådan människa som lever efter mottot: Om jag inte är som alla andra så kommer jag att bli olycklig.
Jag är redan olycklig, jag mår redan dåligt och jag vägrar att leva som en i mängden. Ni kanske tycker att jag borde ändra på en massa saker i mitt liv, jag borde ändra attityd och jag borde ändra helt och hållet på hur jag ser på livet... Men nu är det ju som så att jag tycker att alla människor borde få leva som den vill. Ingen har rätt att bestämma hur du ska leva ditt liv. Var inte en stereotyp, var dig själv. För är det inte det vi alla egentligen eftersträvar, den stora meningen med livet, var dig själv och trivs med dig själv. Min eftersträvan är lång och plågsam, men jag trivs med hur jag ser på mitt liv. Och eftersom jag gör det så trivs jag med min mask.

Det är bara trist att min omgivning inte förstår det. Och det handlar inte om hur man ser ut, kläder, hår, smink och sånt är oviktigt. Om du trivs med hur du bemöter andra, hur du ser på sanningen och hur du känner dig själv, är du säker på dig själv och mår bra inom dig så ska det inte spela någon som helst roll vad som är mask och stereotyp.

Men ja... Jag lägger på min mask för jag vill inte exponera mig för vem fan som helst.

Saturday, May 24, 2008

Men bara lägg ner...

orka bry sig längre..!!

jag har en fin blåtira efter att jag har krockat med william engman igår. AJ.

jag har två fina knän som är blå efter att jag har krockat med några trottoarer igår/inatt.
och med det menas att jag förmodligen hade skitkul. haha

jag ska skälla ut minst 2 personer idag för något som dom har sagt om mig som inte är sant.

jag är lite bakis men har mest ont i mitt öga. tack william.

:(

Thursday, May 22, 2008

Jag blir inte klok på det här!

Förbaskade insomnia.. aldrig får man sova ut och när man väl försöker vända så är det alltid nån som ringer å väcker en..eller så vaknar man av surströmmingslukt och gul lök, som jag gjorde idag!


*svär ve å förbannelse över sömnlösheten*

Monday, May 19, 2008

Jag är less...

Fan fan fan fan!!!!!

Jag kommer aldrig att få nåt jobb i sommar. Planen var ju att jag skulle jobba lite på larrys men det verkar inte bli av. AF kommer jag ju inte träffa förrän den 16:e Juni som det lät på Eko Nilsson idag när jag ringde. Efter hans två veckors-semester!

FAN!

Och det vete gudarna hur jag ska göra med socialen.. Jag måste ju leva på nåt.. men vad??
Luft? Man kan inte betala räkningar med luft.

Argggh!! Får fan ringa Lena på soc, imorgon och prata med henne.
Om jag är vaken.

Fasen åxå jag vill ju komma igång med mitt företag och allt det där.
Borde ringa Lillemor och prata med henne åxå.
Mmmf...

Blir bara mer och mer nere vad tiden går..

*suckar djuuupt*

Friday, May 16, 2008

Tror den här får vara ett bra tag..

jag gillar ju deadheads...! :P

Sååå gick ännu en dag i det iskalla och icke förvånansvärt snöiga Gällivare. Hallå! Det är ju för fan maj!! Vars är solen?? Värmen??? Och alla underbart vackra kärlekspar som strosar runt på stan och käkar mjukglass och är så jävla söta att man har lust att gå fram till dom och slå ner dom!... !

Näää.. dom tar god tid på sig dom djävlarna.
Nej alltså jag är egentligen inte så arg som jag låter... bara lite bitter och cynisk.

Funderade allvarligt på om jag skulle berätta för iaf en person var jag har min nya blogg... mm... får se. Kanske det kanske...

Annars är det väl inte så svårt att hitta den heller.. jag var ju inte direkt fantasifull när jag signade upp mig på den här bloggen.. hahahah..
Gamla spår... JennyZzen... mjojjoo.. hahah som att ingen skulle kunna komma på att söka på det på google.. !
Eller så är jag bara paranoid. Eller det har jag ju alltid varit.

Nää annat som hände idag... Tompa var här och köpte min gamla bänkdiskmaskin, som jag sålde till honom för 1000:- och det ironiska är ju att det är han som har köpt den en gång i tiden, och då kostade den ca 3000:-, så nu har killen betalat 4000:- för den sammanlagt.... Stackare... HAHAHAHAHAHAH

Nä.... hahahahha

*hihi* lite roligt är det ju...

00.16 - undrar om man kan sova inatt??

Wednesday, May 14, 2008

Egentligen...

Alltså.
Egentligen skulle jag verkligen inte behöva göra såhär, skapa en ny blog menar jag.
För jag har ju en redan, eller två eller tre. Men att kunna skriva ner mina tankar utan att någon av mina vänner och pojkvänner ska bli förbannade på mig för att jag skriver, är svårt på de andra bloggarna.

Därför skaffar jag nu en helt ny, som ingen vet om..!

Och egentligen kommer det väl inte att stå så fruktansvärt mycket här heller, men vardagliga saker som jag måste få ut innan jag spricker av förfäran.
Saker som jag egentligen skulle kunna skriva i en vanlig dagbok, här hemma men som jag inte riktigt kan eller ids skriva ner på papper. Jag skriver hellre blog, för det går snabbare. :P

Såå... lite bilder kommer det väl finnas då och då, och en eller annan video.
Jag ska göra det väldigt enkelt för mig den här gången.
Även fast jag förmodligen kommer att ändra layouten 70 000 ggr. Innan jag är nöjd alltså.

Och även om ingen läser den här bloggen så kommer jag ändå att skriva i den. Det får bli min lilla hemlighet att jag har den.

Nu måste jag hämta mera kaffe innan jag dör av abstinens.

Tjings!