om att vara olik sig själv.. då och nu..

Mycket har hänt sen vi var vänner.. sååååå mycket. Det är nästan omöjligt för mig att komma ihåg allt, att sätta ord på det. Som jag skrev i sms'et så var jag ju mobbad.. mobbningen fortsatte till åttan.. när jag började nian hade jag skaffat mig ett gäng, en pojkvän som var äldre än alla andra och hade status. Det jag gjorde då ångrar jag idag, för jag spöade hela klassen i princip. Om inte fysiskt så mentalt. Jag blir inte arg för att du säger att jag är samma som då men jag blir faktiskt lite stött, för jag är verkligen inte likadan. Visst, vi var vänner.. men som jag såg det så hade jag inga vänner. Min allra första bästa vän som jag verkligen kan kalla bästa vän började jag umgås med när jag var som mest mobbad. Dvs i åk 8. Hon gick i 7'an och heter Stina. Hon var min vän när alla andra hatade mig för någon outgrundlig anledning. Jag har haft många bra vänner, du är en av dom. Men ni försvann. Ni flyttade. Så jag var ensam. Till slut. - Efter många år av att aldrig bli erkänd som människa så slutar man nästan att existera. Man slutar att bry sig. Jag borde ha brytt mig om att mina betyg sjönk, jag borde ha brytt mig om att jag gjorde människor illa, jag borde ha brytt mig om att bry mig om mig själv. Jag borde inte ha skurit sönder armarna för deras skull.. Men jag är inte perfekt. Det är ingen. Och dem som inte gjorde mig illa fysiskt har jag förlåtit, dem som gjorde tvärtom kommer jag alltid att hata. Alltid. Lärare. Rektorer. Elever. Föräldrar.

Man blir en annan slags människa när man går igenom ett sånt helvete. Man blir liksom .. tom. Och man kräver att någon ska fylla tomrummet.

Jag har lärt mig att inte ljuga, att alltid säga vad jag tycker, att alltid göra som jag själv vill, inte följa någon annans mönster och önskningar. För om man gör det så förlorar man sig själv på vägen. OCH även om det är många i den här stan som tycker (och jag vet att dom tycker) att jag borde hålla käften så gör jag inte det. Jag går min egen väg, jag klär mig som jag vill och jag säger rakt ut vad jag tycker om saker och ting. Det är inte alltid önskvärt som vi alla vet. Men jag kan inte vara på annat sätt efter allt jag har varit med om. Jag kan inte bara sitta och glo och låtsas. Jag kan inte kallprata. Jag är fortfarande tystlåten och säger bara saker när jag verkligen har något på hjärtat.. Så att säga att jag är likadan som förut är för mig som ett steg tillbaka. Jag vet att du inte menade det så. Men det är så det känns.

Jag har gått i terapi sen 1997 när jag slutade gymnasiet. Efter det har jag haft 1 jobb. 1. Efter det har jag pluggat, vart med på tv, gått på soc-bidrag, pluggat, och varit sjukskriven i 8 år. Nu har jag soc- igen. Jag kan inte lära mig att ta order från en chef, jag är inkapabel att arbeta på arbetsmarknaden enligt både AF, Soc och Psykiatrin. Jag har ätit alla mediciner som finns att äta, jag har sömnproblem som du märker och jag försöker för mitt liv.. just nu att få allt det här att gå ihop. Att funka. Jag måste funka. Jag målar för att få ut skiten som sitter fast inne i mig. Allt. Allt som gör ont, allt som gör att jag är som jag är. Det är nästan som att utplåna sig själv i strävan efter att vara - Normal.


Alkohol och droger och andra preparat har fått göra sitt till för att jag ska kunna föra ett normalt samtal, för att jag ska kunna vara så normal som möjligt.. Jag har iaf upptäckt att rödvin gör mig förbittrad över livet så jag undviker att dricka det. Blir helgalen när jag dricker rött... Då ska jag absolut ta livet av mig, kosta vad det kosta vill.


Kontentan av allt som jag nu har skrivit till dig är ändå att jag är en rätt så lycklig människa, jag har en familj som älskar mig, jag har måååååååånga vänner som älskar mig och som skulle ställa upp vad fan som än hade skett. Och jag har lätt för att förstå andra och förlåta andra.

Så nu vet du hela mitt livs historia i princip... är jag fortfarande likadan som då? ;)

-Kram-

Riksgränsen med Jonas ;D

Oj oj oj oj oj!! Vilken spontanresa! Vilket äventyr! Det är sällan jag får följa med på såna här grejer men när det väl händer så ser jag fan till att sköta mig ;)

Jonas och jag var ute och körde runt hela halva gällivare förra veckan och han frågade om jag ville följa med till gränsen med honom! JA! Självklart hänger jag med sa jag och sagt och gjort, dagen efter vid 11.00 packade vi bilen och drog iväg. Det var meningen att vi bara skulle stanna en dag, det blev 2½ dag i otroooooligt väder och en liten sväng till Narvik åxå!!

Jag vet inte hur jag ska beskriva mitt förhållande till Jonas mer än att jag faktiskt älskar honom. Sen får han ta det hur han vill, jag hoppas att han blir glad och inte rädd. Jag är samma person som han trivs med.. ändå.

:)

Redbull & en massa nikotin!

Till Den Enda människan som jag vågar säga;

Jag älskar dig

till och verkligen Mena det!


En vänskap som började för 3 år sedan och som snabbt blev den bästa i hela mitt liv. Jag har aldrig bråkat så mycket med en vän, jag har aldrig skrattat så mycket med en vän, jag har aldrig mått så dåligt med en vän, jag har aldrig mått så bra med en vän, jag har aldrig haft så mycket minnen med en vän. Men det var värt allt om jag bara fick behålla henne i resten av mitt liv.

En människa som betyder så mycket för en måste man älska, det går inte att säga att man bara tycker om den personen för att hon är din vän, en tjej som vågar säga vad hon tycker, som vågar stå rak i ryggen och vara den hon vill vara och som vågar älska mig tillbaka för att jag är som jag är. Som vågar försvara mig och som vågar prata om mig. Visst vi har snackat skit om varandra, men när allt kommer till kritan så hittar vi tillbaka till det där lilla ordet; Förlåt. Och så är allt glömt. Som att vi aldrig har bråkat, vi har aldrig haft meningsskiljaktigheter och vi har hela tiden vetat att vi finns därute för varandra.

Jag skulle tippa att det är ett flertal personer i den här stan som är fruktansvärt avundsjuka och svartsjuka på min och Kristins vänskap, eller jag behöver inte ens tippa, jag VET att det är så! Men om vi skulle orka bry oss om Er/Dem så skulle vi fan inte få göra annat än skratta oss fördärvade. Hur kan man vara avis och sotis på människor som trivs tillsammans, det är väl fan så mycket bättre att det verkligen finns ÄKTA vänskap i den här sjuka och förvridna världen?!!

Jag har haft många, många, många vänner som har betett sig som om dom vore mina vänner och kanske har dom varit det just då.. kanske inte. Det enda jag vet är att det bara finns EN som har stannat kvar genom alla bråk, alla skratt, alla dåliga dagar, alla bra dagar och som delar alla minnen. Bara EN som jag alltid kommer att älska precis så mycket som man ska älska en människa som gång på gång visar vad äkta vänskap innebär och som har räddat ens liv.

Kristin, du är mitt syre i denna andefattiga värld,
Du är den som får min värld att se lite ljusare ut.
Du är den som ger mig hopp och nya idéer, du är den
som står bakom mig när livet känns slut. Du är den
som vågar säga åt mig på skarpen, du är den som visar
med hela ditt väsen att nu har Jenny trampat på en öm
tå. Men du är även den som vågar ge mig en kram och visa
att du bryr dig om.

Du är den som vågar vara busig och lite barnslig.
Du är den som vågar visa ditt rätta jag, som vågar
bli förbannad, som vågar skratta tills tårarna rinner och
som vågar skratta på "vårat" vis.
Du är den som jag kan bli djup med och sitta och diskutera
vattendroppar och sandkorn med.

Men du är även den enda människa som jag vågar säga detta till. Du är mitt allt, och jag tackar en högre makt för att du är min vän. Jag älskar dig och skulle i princip göra vad som helst för att du skulle få ha det bra. Till och med flytta till Irland! ;)

Där skulle vi leva på Röda tjurar och importera general portionssnus och köpa cigg för alla pengar som vi tjänade. Där skulle vi gå ut på lunchen, dricka en pint Guiness och sen gå tillbaka till vårt jobb. Efter jobbet skulle vi gå till närmaste puben, bredvid våran lägenhet och dricka oss fördärvade på billig, men djuriskt god öl och önska livet ur alla idioter av de manliga könet. Sen skulle vi gå hem, sova några timmar och gå tillbaka till puben på morgonen, ta en redig kaffe och ett flertal röda tjurar för att orka med arbetsdagen. Vi skulle leva på att inte ha det för bra, men ändå tillräckligt för att orka se ljust på framtiden. Och skrattet skulle alltid finnas i våra ansikten.. och känslan av att vara tillsammans med den man trivs bäst med skulle vara med oss hela tiden. Vi skulle ragga på varenda kille som hette Gareth, Terry, John, Anthony, James, Damien osv osv och vi skulle skaffa oss ännu mera minnen och säkert bråka en hel del. Men detta är bara mina sjuka fantasier... eller är det verkligen det??? ;)

Som sagt, Kristin, Du är mitt allt & vad som än händer, kommer du ALLTID att ha den största platsen i mitt hjärta. <3

Jag borde veta bättre

men jag är alldeles för nyfiken för mitt eget bästa..och kanske en aning dum i huvudet!
Jag borde inte göra så mot mig själv, men jag gör det ändå och när jag nu har sett "henne" så vill jag bara radera min näthinna och minnet av vad som var, vad som har hänt och vad som komma skall. Men som sagt var, jag lär mig aldrig och det här var jävligt dumt gjort av mig!

Jag kan aldrig få tillbaka honom och även om jag skulle vilja vrida klockan tillbaka till tiden "INNAN" det blev ett sjukt förhållande, till tiden när vi bodde i Boden så går det inte. För han är inte min vän längre. Han kommer aldrig att bli det heller. Men så trodde jag aldrig att hans mor skulle skriva ett förnedrande brev till mig som han inte visste om.

Visst, jag ska glömma det här nu.. men för att kunna glömma måste man bearbeta, och vi gör det allihopa på helt olika sätt.. Jag ältar och skriver av mig alla känslor även dom som folk tar illa vid sig av. Synd bara att det är så få av er som förstår hur jag funkar.. Ni därute som tycker att man inte ska "hänga ut" folk.. Ni vet inte hur det är att leva mitt liv. Javisst, jag gör fel, men jag är en jävla människa med många fel och brister och jag ångrar mig ibland, men jag kan inte backa.
Inte när det gäller det här, för det var inte mitt fel från början.

Det var känslomässigt köttslitande och fördjävligt att bli kallad för vissa könsord bara för att jag hade ett förflutet. Men det är bara en bråkdel av vad som hände. Men visst bitterheten finns kvar för jag känner att jag blev behandlad på ett sätt som ingen människa ska bli behandlad på. Så visst om du tycker att jag är elak för att jag sparkar på den som ligger, visst tyck det då! Jag gör bara mitt bästa för att orka med vardagen utan att bli trakasserad och tillintetgjord. Och nu pratar jag inte bara om mina förhållanden till gamla pojkvänner.

Men som sagt var, det var fel av mig att göra på det sätt jag gjorde och det var fel av mig att hänga ut honom till allas beskådning. Så om han någonsin läser detta så vill jag be om ursäkt för att jag sabbade hans tillvaro med mina starka känslor. Förlåt mig, T.

nu har jag äntligen läst ut den!

Att älska som en porrstjärna var: vidrig, rolig och tragisk precis så som en 605-sidig bok skall vara. Hade den inte varit bra och spännande hade jag nog inte orkat mig igenom den. Men den får +++++ av 5 möjliga. Helt klart läsvärd!

[]

Till min älskade "Syster" Teresia.

For any time I ever made you unhappy

If I ever make you unhappy

I want you to know

that I never really mean to,

but sometimes I say or do

things without thinking,

and I later regret them.


If I ever make you feel unwanted,

please don´t take it personally.

There are just times when

I need to be alone

to think...to dream...

to make decisions

That only I can make.

I don´t mean to shut you out...


If I ever make you feel uneasy,

please forgive me...

sometimes I say things that

make no sense or make decsions

that are irrational.

It usually happens out of anger

or confusion,

but it passes quickly -

then I´m fine.


If I ever leave you confused

or upset,

please talk to me.

Misunderstandings can leave

people hurt and frightened.

I don´t ever want to endanger

our relationship -

it´s too precious.

You are a very special person,

and I´ll always treasure

having you in my life.

****

United

My loss is your loss
My fear is your fear
My love is your love
My life is your life
My hate is your hate

I´ll be there..
When the angels sing, I´ll be there
When the darkness fall
when the light is shown
where the shadows grows

You´ll be with me
holding my hand
so nothing could harm me
in the army of darkness...

Your loss is my loss
Your fear is my fear
Your love is my love
Your life is my life
Your hate is my hate

And when the darkness fall
You´ll be there
And when the light is shown,
you´ll be there

I reach you from behind
I love you from beyond
I care for you in the army of darkness...

Together we´ll be united,
and we will sing with the angels from hell..

Our loss is united
Our fear is united
Our love is united
Our lives are united
Our hate is united

We are United..

****

Vem är du?

..\-Vem är du, ditt jävla kvalster?!
- Jenny. Inget mer inget mindre.
Men jag är den som dricker upp din mjölk,
som skurar ditt tvättställ i brist på göromål,
den som sover under din säng och vaktar dig,
med råttorna som sällskap.
Jag är den som sniffar på dina underkläder,
virar en handduk runt din mage,
glömmer bort din existens, och den
som terroriserar din farmor med tysk techno.
Jag är ditt samvete, jag är din djävul,
jag är din ängel, jag är något som inte finns.
Din illusion av en annan dimension.
Mitt namn är Förvirring.

En sann historia om Jonas Hagstedt

av Jonas Hagstedt.
Även i mina blåaste stunder av misär och ångest så blir jag lycklig och skrattar mig igenom mina problem när jag läser denna berättelse. Så tack Jonas för att du är den du är och tack för den tiden som vi delade. :)

Jonas skriver om sig själv

Någonstans i sverige i en etta, som diffust kan vara en tvåa, men det är ingen som vet.

I soffan ligger det en människa som ser ut som en trasselsudd och ser på TV.
Hans insisterar på att relatera sin vardag till crack-pipor och negrer.
Till min inte allt för stora förvåning är han analfabet.
Jag tittar lite snett på honom och tänker ”dyslexi”.
Om jag skulle beskriva honom med ett ord, vilket jag hoppas att han aldrig ber mig
göra, så skulle jag säga: ”mentalsjuk”.

Han är upptagen med att ligga uppochner och läsa böcker samtidigt som han försöker
sträcka ut sina senor i vaderna.
Det ser mest ut som om han tränar för att kunna suga av sig själv.
Vad ska han göra när jag inte ställer upp?

Min dag idag har varit slö.
Jag har suttit framför Jonas metafor till crackpipa och surfat.
Jag vet inte hur man får en dator till en drog, men alla äro vi ju beroende av något
så varför inte.
Jag håller inte med honom, jag nickar bara tyst åt honom så han inte får för sig
att komma med fler ”smarta” idéer och störa mig när jag spelar poppit.
Poppit.. min stora kärlek här i livet.
Vem behöver individer när man har poppit.
En hel värld full av ballonger och monotona rörelser.
Ungefär som onani?
Man gör samma sak om och om igen och inte blir man nå smartare av det.

Kanske borde jag sluta med poppit och se mig om i världen?
Jag vet inte.
Om någon frågar kan jag alltid säga: Jo, jag har varit i Thailand och druckit mig full
på billig sprit.
Ingen behöver veta sanningen om att jag lever i en etta, som ingen vet om det är
en tvåa eller inte, med en människa som tycks leva sitt liv till 50% uppochner.
Hur skulle det låta?

Hej, jag heter Jenny.
Jag bor i gud vet vad på ett ställe.
Jag har en kille, men han är uppochner.
Han läser bara böcker hela tiden, men jag tror han låtsas för han kan ju inte stava.
Kan man läsa om man inte kan stava?
Jag vet inte, men han tycks kunna det.

Snörvlandes har han nu suttit i 10 minuter framför en spegel och försökt få fram
något.
Antingen är han väldigt egenkär eller så försöker han få billiga hallucinationer.
Jag vet inte vad jag ska göra med honom.
Kanske ge honom en sitt pinne som fåglarna har så kan han hänga uppochner när
han vill, så slipper han ligga och gnida sina 42:or mot mina tapeter i en timme i sträck.

Hela gårdagen for han omkring som en gnu och imiterade folk.
Jag tyckte mest han borde in på anstalt, men jag tror han skulle bli förolämpad om
jag sa det.

Jonas! Nu ska du till 32:an!

Nej, jag säger ingenting.
Jag låter honom hållas.
Kanske blir han normal en dag.
Men vad ska jag då med honom till?
Vad gör man med en människa som sitter normalt i soffan och stiger upp på morgonen?
Det låter ju läskigt likt ett liv!
Nej sånt vill man inte veta av.
Som asocial ungdom håller jag mig till min skumma kuf till pojkvän.
Kanske överraskar han mig en dag genom att göra något nyttigt.
”Men Jonas, vad bra du är, du har ju lärt dig stava!”
Men det lär väl aldrig hända, tror han får jobb på NASA innan han lär sig stava.

Hur skulle det se ut om vi hade en imkompetent ungdom som satt i styrelsen för NASA?

Ja idag har vi skjutit upp en satellit.
Ingen vet vad den gör eller vars den är på väg, men i den finns en leguan och en
bit korv om leguanen skulle bli hungrig.
Kanske får vi närkontakt av 3:e graden?

Nej, jag vet inte.

Min dag, som detta egentligen ska handla om, har varit tillsynes händelselös.
Jag har suttit framför datorn nästan hela dagen.
Jag vaknade på soffan för det gick inte att ligga i sängen med någon som immiterar en
bulldozer och ska vända sig hela tiden.
Det är som att försöka få lugn och ro på ett dagis.

Jag lade mig i soffan för att se film.
När jag lyckats stänga mina ögon och bege mig in i drömmarnas land känner jag hur
något kliar på handen.
VA I!!! Utbrister min hjärna.
Jag ler lite grann åt Jonas samtidigt som jag tänker ”vars är pistolen?”
Han står och ler och vill tydligen ha uppmärksamhet.
Jag drar undan mina fötter och låter han sätta sig ner.
I mina tankar ser jag framför mig hur en massiv pinne tränger ut ur väggen och knuffar ner honom på golvet så jag får somna om.
Har jag tur kanske han svimmar av syrebrist.

En stunds väntan..


Nej, jag kan inte somna om.
Jag får väl göra det bästa av situationen och stiger upp.
Jag ler harmlöst åt Jonas som riktar all sin uppmärksamhet mot TV’n.
Kanske borde han sova med den i stället, den tar ju mindre plats och han verkar hysa
stora känslor för den.
Varför skulle han inte det?`Den är ju från tidigt 60-tal och påminner i form och bild som hans mamma.
Stor, klumpig och gör vad som sägs.

Hans mamma ser ut som ett tåg.
Hon kommer tuffande genom hallkorridoren och ler sitt hemska leende och man vet att snart kommer frågan: ”Vill ni ha fika?”
Nej tack, svarar jag och tycker att efter 5:e gången borde hon lärt sig.
Har jag tur snubblar hon över tröskeln på vägen ut så får jag mig ett skratt i alla fall.
Ett skratt förlänger dagen...

Nu har jag ätit ravioli.
Jag kan äta hur mycket ravioli som helst.
Det är gott.
Mjuka fluffiga kuddar fyllda med malna kossor, kan man inte gilla det?
Det är ju det bästa som finns.
En skål med varm ravioli.
Man kan ju fundera på varför italienarna inte har tagit över världen när dom har
uppfunnit ravioli?
Men
å andra sidan, ett folk som inte kan göra smörgåsar utan att lägga
sardiner på dom borde inte få äga annat än en ugn och sitt läskiga
vetemjöl!

Jag har inget emot italienarna, bara deras läskiga sätt att göra varma mackor med sardiner på.
Har dom hört talas om smörgåsgrill?
Allt behöver inte vara en pizza!

Jag har förbrukat en stor del av min tid idag till att lära Jonas stava.
Det går inte att lära gammla hundar sitta, säger dom.
Jag tänker snarare så här: Man får inte slå folk bara för att dom inte fattar.
Med knuten näve under bordet sitter jag och tänker: säg fel, skriv fel, så får jag använding för min 10 kilos titanpanna!
Men inte.
Jag är för snäll.
Jag ler och skrattar lite åt hans stavfel och låter han hållas.
Kan han inte somna snart?
Han har ju hur mycket energi som helst.
Om man körde upp en kontakt i röven på honom skulle bodens strömförsörjning vara klar fram till år 2200.
Lyckligtvis lever han inte så länge, men han blir nog en fin komposthög.
Då ska jag plantera jordgubbar på honom, så får jag ut något bra av det iallafall.
”Här
ligger du bra” ska jag tänka och hoppas att det växer en riktigt stor
jordgubbe jakt vars hans ständigt babblande käft har varit.
Nu förmultnad och död.

Jag längtar efter framtiden lika mycket som en somalier efter varmkorv.
Kan det inte bli sommar snart?
Jag vill springa naken genom sprinkler systemen, rakt in i skolan.
Studsa upp och ner och flaxa med armarna och säga: ”Nu är det lov!”
Sedan skulle jag försvinna ut med en stringtrosa hängandes i hasorna.
Om polisen inte får tag på mig innan ska jag nog göra ett besök i kyrkan... naken.

Vi föds ju nakna, så varför inte.
Nu
ska jag ta mig en vila, äta lite Anco (som jag inte vet vad det
egentligen är, det är en drömprodukt från Jonas sinnesjuka medvetande)
Han tycks ha svårt att skilja på dröm och verklighet.
Kanske därför han springer ut i badhuset och glömmer sina badbyxor hela tiden.
Kanske därför han inte kommit på att snoppen ska hänga INNANFÖR byxorna på offentliga ställen.

Nej nu ska jag sluta skriva.
Jag tappade lusten när Jonas gjorde entré i en för stor t-shirt och smutsiga grå byxor.
Hans hår ser ut som ett paket svinto och jag skulle gladeligen gnida hans huvud mot spisen så den blev ren.
Fast det kanske skulle ha motsatt effekt.
Om inte annat kan jag ju gnida en limpa mot hans frilla så slipper jag smöra den.
Ska nog lägga honom i frysen nu, man ska inte slösa på bra fett.

HEJDÅ!!!

Spel

Varför?
Vafan i helvete måste ni killar spela spel? Jag blir fan

vansinnig på denna satans oärlighet och oraka sätt ni har!

Varför säga att ni tycker om en och att "vi" ska göra det och det, och då och då,
och att ni vill vara sååå jävla seriösa?! Det är ju bara bullshit!

Om ni inte vet vad ni vill så ge oss för fan inga förhoppningar, säg
inte att ni vill vara seriösa om ni inte menar det! Hojj.. är så sjukt
less på idioti! Det är så att man har lust och skrika;

Fuck off and die!

Men nää man ska vara den där blida jävla klängapan som inte kan säga
hejdå och ändå vill vara vän med er. Avskyr mig själv och honom just
nu..

Fast det har ändå inte varit bortkastat med den här resan, jag fick
ju mig en snygg tatuering och en minisemester med min bästa väninna.

Oh and btw.. sjukt nog så hamnade en av mina manliga bdbläsare/vänner i en av mina sexdrömmar inatt. :P

Såå helt bortkastat var det ju inte..

Men.. det är ju inte konstigt att man har sjukt dåligt självförtroende och blir blåare än blåast när killar beter sig såhär!

"Du lägger ju på en mask"

Vad är det med folk idag? Svensken av idag lider av någon slags stereotypisk förnekelse. Om man mår dåligt och inte vill visa det så lägger man ju på en slags mask, man låtsas vara glad, man låtsas att allt är frid och fröjd för om man inte gör det så är man ju gnällig och "det finns faktiskt andra som har det värre, ryck upp dig för fan!"

Så vad göra? Är det bättre att gnälla och må dåligt och förlora alla sina vänner som inte orkar höra på hur dåligt man mår eller ska jag lägga på den där masken och låtsas vara den där som alla kände för 20 år sen när jag mådde bra?

Ja jag erkänner, jag lägger hellre på den där masken som visar hur bekymmerslöst mitt liv är för jag vill inte alltid exponera mitt rätta jag för omvärlden. Men när jag gör det så har jag två dilemman att tas med. 1. När jag har problem är det ingen som förstår varför och 2. Det syns ju inte att jag egentligen mår skitdåligt och folk i min omvärld blir förvirrade.

Men för det behöver jag inte varje gång bli påmind om ditten och datten och få höra: När ska du skaffa barn, när du skaffa jobb, när ska du skaffa kille, när ska du börja leva som oss stereotypiska svenskar?!

Har ni någonsin tänkt på det faktum att jag inte vill hamna i erat fack, jag kanske inte vill vara en sådan människa som lever efter mottot: Om jag inte är som alla andra så kommer jag att bli olycklig.
Jag är redan olycklig, jag mår redan dåligt och jag vägrar att leva som en i mängden. Ni kanske tycker att jag borde ändra på en massa saker i mitt liv, jag borde ändra attityd och jag borde ändra helt och hållet på hur jag ser på livet... Men nu är det ju som så att jag tycker att alla människor borde få leva som den vill. Ingen har rätt att bestämma hur du ska leva ditt liv. Var inte en stereotyp, var dig själv. För är det inte det vi alla egentligen eftersträvar, den stora meningen med livet, var dig själv och trivs med dig själv. Min eftersträvan är lång och plågsam, men jag trivs med hur jag ser på mitt liv. Och eftersom jag gör det så trivs jag med min mask.

Det är bara trist att min omgivning inte förstår det. Och det handlar inte om hur man ser ut, kläder, hår, smink och sånt är oviktigt. Om du trivs med hur du bemöter andra, hur du ser på sanningen och hur du känner dig själv, är du säker på dig själv och mår bra inom dig så ska det inte spela någon som helst roll vad som är mask och stereotyp.

Men ja... Jag lägger på min mask för jag vill inte exponera mig för vem fan som helst.

Är det bara jag som kräver lite respekt och framförhållning?

Nu börjar jag bli riktigt irriterad, jag har gång efter annan sagt till folk att jag avskyr stress och ogillar hur folk bara antar att jag har tid och lust och ork att göra allt som de kommer på i sista sekunden. Jag är visserligen arbetslös och gör inget på dagarna men det betyder ju inte att jag inte har ett liv ändå. Jag har grejer som jag vill göra och jag har faktiskt saker som måste göras precis som alla andra har. Att jag inte gör de grejerna när det är normalt att göra dom betyder ju inte att jag alltid har tid att vara deras jävla back and callgirl.

Min mor tycker att jag är komplicerad och att jag är för hård när det gäller såna här saker, men hon gillar ju spontaniteter. Visst det gör jag med, men då är det jag själv som ska vara spontan och bestämma hur saker ska vara i mitt liv. Inte någon annan.

HURSOMHELST så ringde min kusin idag, hon ringde inte till mig eftersom hon vet att jag sover länge, nej hon ringde till min mamma och frågade om Jag, Jenny, har tid och lust att komma och hjälpa henne att måla en vägg!
Och min mor säger;

"Ja jenny ska väl inte göra nåt speciellt idag så det gör hon säkert!"

Erhh.. jag har miljoner saker att göra idag egentligen men som det känns nu så vill jag inte göra ett smack av det. Jag tänkte städa, tvätta, laga mat och frysa in, färga håret och bara ta det lugnt ikväll och mysa framför tv'n.
Nu blir det inte så. Jag är för uppjagad och irriterad för att kunna fokusera på att ta hand om mitt hem och mig själv. Så jag får göra det imorgon istället.

Men som sagt var, är det bara jag som kräver att få veta saker i tid, typ ett par dagar i förväg så att man kan planera om bättre i sin egen agenda?

Jag har mina principer och de sviker jag inte.
Jag kan dra ett exempel:
Samma kusin planerade att ha en stooor nyårsfest och det var många som skulle komma och bla bla bla. Hon sitter i mors kök och berättar och planerar och jag satt och lyssnade. Jag sa ingenting om att jag skulle vilja komma (för sanningen var att jag skulle velat) så jag frågade inte. För jag är lite sådan som människa, jag klänger inte och tränger mig inte på.

Men HURSOMHELST så pratades det mycket om den där jävla festen i hela familjen och det var inbjudningar hitan och ditan. INTE en enda gång sa min kusin att jag var välkommen om jag ville. Inte en endaste. Så jag tog ju för givet att jag inte var det. Och planerade in en egen fest med Teresia och Stina, och Tomas. När nyårsafton kom och klockan började närma sig 22.00, efter middagen och några glas champagne så ringer min kusin och frågar;

"Hej, vi har ju nyårsfest och det skulle vara sååååååå roligt om du ville komma och fira med oss för vi har så tråkigt här utan dig."

Mitt svar var enkelt till henne;

"Jag var inte bjuden från början och jag är inte den som ska komma och liva upp stämningen bara för att ni har tråkigt. Dessutom är jag BJUDEN på en annan fest så tyvärr. Men nästa gång du ska ha något festligt så kan du väl skicka en inbjudan till mig med och inte bara anta att jag ska fatta vinken! Gott nytt år!"

Sååå.. Jag frågar än en gång, är det bara jag som kräver lite respekt och framförhållning?
Är det rätt av andra att planera mitt liv och mina dagar, som om jag inte har en egen vilja och inte existerar? Är det rätt att andra ska anta att jag Alltid skall finnas till hands? Jag är ju för fan ingen jävla robot! Man kan inte trycka på en knapp och så vips kommer Jenny Olofsson rusande till din hjälp!

Usch!

Såhär känner jag mig OFTA!

090120

090120

Jaa nu börjar det närma sig helg igen.. om det blir som jag vill så kommer han och blir det inte som jag vill så kommer jag att förgås av sexuell frustration! Haha!

Nåja.. lite inside info om vad som håller på att ske för er som inte redan vet, jag och Teresia är på väg härifrån. Vi planerar att flytta till Luleå till hösten, har redan börjat söka lägenhet. Jao vi ska bo ihop och Jao det ska bli så sjukt skönt och slippa den här hålan inkl. alla jävla idioter som bor här!

För mig är det ju rätt lugnt, har ju bott på ett flertal ställen genom åren, Sthlm, Jokkmokk, Boden, Luleå och så Gällka förstås!

Men nu är det dags igen alltså.. Och vad vi längtar!!
För det första så flyttar vi tillsammans för att det blir jävligt mycket billigare i längden och för det andra så vill vi båda bort härifrån, själv har jag aldrig trivts i den här staden, hela min mobbning utspelades här och jag kände att jag aldrig fick vara mig själv här, dessutom är jag väl en sån där människa som verkligen säger rakt ut vad jag tycker och tänker om folk och det är ju inte så uppskattat alla ggr.

Men HURSOMHELST så är det det som är planen för det här året!

Och till alla dom som stannar kvar här kan jag bara säga; Stackars jävlar som inte har vett att flytta till större och bättre stad!

Nu äre nanna för imorgon blir det storstädning, det ska vara skinande rent när Danne kommer och hälsar på!

Tjings!

"Amicus verus est rara avis" - En sann vän är en ovanlig fågel

Ok. Nytt år då.
Ska vi berätta om vad som SKA ske i år eller ska vi ta det allteftersom det sker?

Det jag inte trodde skulle ske förra året, var att jag skulle få en bästa vän. Jag trodde aldrig i hela mitt lilla pissliv att jag skulle träffa en människa som verkligen vågar vara en riktig vän. Jag trodde faktiskt att jag skulle få spendera många trista timmar ensam eftersom jag har lite svårt med den där närheten och att släppa in folk innanför mitt lilla pansar.

Tji fick jag!

Visst har jag många otroligt bra vänner, men ingen som påminner mig så mycket om mig själv som hon gör. Att verkligen kunna vara sig själv, att kunna strunta i alla regler och bara ta dagen som den kommer... Det är grejer det!
Summa sumarium: Jag fann en vän i Teresia. Den bästa. Ni kan tycka att ålderskillnaden är stor och visserligen det är den ju, men jag är ju inte kär i henne, vi är inte gay. Så om man inte kan ha vänner som är yngre / äldre.. vad är det då för mening med att lära känna nya människor?

Sen har jag även på mina äldre dagar skaffat mig en idol.. Det ni!
Eller egentligen är han mer som en sån där person som man lägger som wallpaper och slickar skärmen så fort man ser honom.

Damn!! Så vacker får man inte vara, det är olagligt!!
Om jag någonsin skulle skaffa mig en karl, så skulle han vara väldigt lik denna man. Så nu grabbar vet ni, ser ni inte ut som Robert Pattinson så är det kört! Hahahah
Men jag känner iofs två killar som är väldigt lik Robert! *slurp*

Aja.. jag ska inte hålla på mer om honom... Han är bara såååå fin!
Och Jennu vill ha! NU!

Ah nu skrev tebbo sms... vi hörs!

Hemsk dag igår..

jag trodde väl aldrig att jag skulle vakna upp till en av årets jobbigaste och hemskaste dagar igår..
men så blev det.
Så mycket tårar som jag grät igår har jag inte gråtit sen 2001 tror jag..och det var inte befriande heller utan riktiga ångesttårar, såna där som man fäller när man inte vet om man ska orka längre. Såna där som inte befriar, inte hjälper utan bara gör allting värre. För att man inser att man inte har någonstans att ta vägen med alla sina känslor.

Jag lever som i en kokong av rädslor, det är farligt att känna efter...
det är komplicerat och fördjävligt.

Usch.

Kto ya bez tebya by TOKIO

Sergey berättade för mig att låten handlar om alla de hundratusentals unga soldater som Ryssland skickade till Afganistan under kriget och som praktiskt taget blev slaktade för dom saknade både utbildning och erfarenhet.

Det är den vackraste och mest underbara låt jag någonsin har hört. Jag älskar den. Första gången jag hörde den för ca 1½ år sen så blev jag fast.

Sergey är för er som inte vet, min f.d pojkvän från Estland och vi var tillsammans i ett år.


Han är f. ö en kille som jag aldrig i mitt liv kommer glömma, han hjälpte mig att förstå vem jag är och att jag aldrig ska glömma mina principer. Och i mitt hjärta så är han den vackraste människa som finns på denna jord. Jag älskar honom än. Det kanske är därför jag har så svårt att hitta någon att bli kär i. Sergey finns i mitt blod av olika anledningar som bara vi känner till. Han har gett mig så mycket kärlek egentligen. Och jag kommer att vara tacksam för det tills jag dör. :)

Anyways... Idag ska jag gå och käka lunch med Lillan så det ska bli trevligt. Vi har mycket att prata om. Nu ska dricka mitt kaffe och äta min macka.

These friends of mine - Rosie Thomas

Anledningen till att jag lägger in en video med ett sånt här innehåll är bara för att jag inte hittade orginalet på Youtube. Men det är inte själva videon i sig självt som jag vill att ni ska titta på, det är låten som är huvudsaken. För nu är det såhär, att jag har en bekännelse att göra.
En av mina allra närmaste vänner har lämnat mig, kan man säga. Jag får inte ringa, inte skriva sms och den enda kontakten jag ska ha med människan är via msn.

Men det är inte jag som har bestämt detta, utan det har X gjort.
Jag har känt honom sen 2003, vi har varit förlovade, vi har bott ihop på två ställen, först i Boden och sen här i Gällivare. Och har du som läsare läst alla mina blogginlägg så vet du nog vem jag pratar om.

HURSOMHELST. Så känns det inte som om jag är förvånad heller över detta, jag kommer att sakna honom givetvis, det är en lång tid att känna någon, men min Far sa en bra sak ikväll: "Jenny, om han och hon inte vill att du ska finnas i deras liv så måste du acceptera det och nu har ju X bara bevisat än en gång att han aldrig var värd dig. Du måste glömma honom nu. För inga riktiga vänner gör så och även fast han säger att han bryr sig om dig, så ska du inte lyssna. Det är bara hans dåliga samvete som talar."

Oh, vad jag älskar min familj. De är det finaste jag har.
Linda, min kusin var här idag och jag berättade vad som hänt. Varefter hon utbrast "Men X som verkade vara så fin och trevlig och normal framförallt....där ser man, där ser man... Ja du Jenny, du behöver verkligen inte mer skit just nu, du har ju för fan haft tillräckligt med skit i ditt liv, tar det aldrig slut? Ska du aldrig få vara glad?"

Som sagt. Jag önskar mig en bättre värld, där alla lever i harmoni, men det är bara en illusion. För varenda jävel vet att såhär gör man inte mot sina vänner, Oavsett om ens partner tycker olika.

Jag måste tyvärr meddela X som jag vet läser min blogg nuförtiden, att, Nej jag har ångrat mig. Jag vill inte veta av dig. Du har gjort ditt val och nu får du stå för det.


Hejdå.

Jag har funderat...

Känner ni ibland att man skulle behöva rensa lite bland vännerna man har?
Att det kanske inte är så värt att man har kontakt med folk som man egentligen inte litar ett dyft på.
Dom kanske har svikit både en och två ggr och man har alltid förlåtit dem för att alla är ju mänskliga..

Just nu känns det helkonstigt, jag försöker göra mig av med människor, och samtidigt kommer det nya... HELA TIDEN!

Och Gud, jag vet att jag inte är perfekt. Sannerligen inte. Men jag har principer och jag är envis utav bara helvete.
Det är mitt stora dilemma i det här livet. Faktiskt.

Just nu händer det så mycket i mitt liv att jag måste måla för att få ut skiten, måla eller skriva. Eller bådeoch.
Målade en tavla för två veckor sen, min bror såg den idag. Han sa att han älskade den. Så han fick den. Hans bästa kommenatar om mig och mitt måleri är:"Jenny, när du dör och jag ärver alla dina tavlor så kommer jag att bli miljonär på din talang"

hahahahah Stackars storebror. <;)

Han är ju smart, det får man ju säga till hans försvar i alla fall. Hahaha

Torsdag: Ljusparty me kussen och hennes polare. :D
Fredag: Lunch med Lillan. :D

You can't be me

I brist på andra rubriker..


Det är ett tag sen jag skrev ett normalt inlägg och jag lär inte göra det nu heller.. men jag kan lova att det kommer ett låååångt efter helgen.

Det har hänt sjukt mycket saker på väldigt kort tid och jag är väl inte världsbäst på att uppdatera.
Saken är den att jag har lite för mycket med mig själv och inte har tid eller nej.. jag orkar inte reflektera över hur andra beter sig längre.

Efter det där som hände så känns det bara.. så litet. Allting är så kort, så litet och jävla fjuttigt.
"du tar bara upp min tid" förlåt...då.

Min födelsedag närmar sig och det är då egentligen inte längre nåt att fira... jag är gammal.
Men gnistan och hoppet finns kvar..

Jag målar som en galning... Fan dollarstore har öppnat här i lilla Gällivare... hahha
Köper dukar för 50 spänn...  80*80 = 50kr , 50*70 = 40 kr

vad kan man annat göra än att jubla???

på tre dagar har jag målat 4 tavlor!

:D

Spenderade torsdagskvällen med att laga mat och vara me elli. Det var trevligt. :)
Nu ska jag snart ringa den finaste som finns.
Linus.

Hörs på måndag.
Puss


Oh and btw.. vill ni se det jag målat så gå in på min pixbox.
Här

Fly by...

Och detta är i ordets rätta bemärkelse, alltså ni minns filmen Top Gun eller hur?
Om inte så är du redan i denna bemärkelse för ung för att ens förstå min blogg. Sluta läs nu och klicka här istället.

Jo jag var ju å hälsade på min kära gamla farmor igår, hon fyllde 80 år så det var ju som självklart att åka till Lovikka och fira henne. Träffar ju inte henne sååå ofta.
HURSOMHELST så åkte jag och min far bil dit, och på vägen så skulle han köra om en annan, i samma sekund som han gasar på och kör om så händer detta:

2 st JAS 39 Gripen flyger över oss och lågsniffar och ljudet... alltså..!
Det är som om hela kroppen vibrerar och man blir upphetsad och blöt i byxorna!
Jag minns när jag stod och tittade på planen som startade på F21 (när jag gick flygteknikprogrammet i Luleå på Kallax)

SHIT!!! Det är en helkroppsorgasm i 4G!!!!

HURSOMHELST så blev jag alldeles stum och min far han bara flinade och frågade om jag mindes...Hur kan jag glömma något så otroligt vackert?

BTW så har jag själv suttit i en JAS 39 och jag har vart med och skruvat i en JAS 39 Gripen.
Det ni!

Kolla bara vilket vackert flygplan!

Torsdag...

Såå då var det dags att träffa AF igen.
Jag vet redan att det inte finns något för mig att göra.
Men jag måste gå dit och sitta där och känna mig liten och tillintetgjord för att jag ska kunna få ut några pengar alls från socialen.

När jag pratade med min arbetsförmedlare idag så sa han.. Oj men vet du det finns inga arbetsprövarpengar kvar. Varpå jag svarade jaha. Vad ska jag göra då? Kan jag inte söka ett vanligt jobb? Måste jag arbetspröva?

Vad är det här egentligen?
Varför funkar ingenting för mig i mitt liv?
Är det så konstigt att man helst av allt bara vill lägga sig ner och sova för att aldrig mer vakna?
Varför får inte jag söka ett vanligt arbete?
Varför måste jag alltid stå i det där facket där alla som redan har jobb kan bespotta mig?

Jag är så satans less på att leva i den här jävla misären. Jag har fan inte ens råd att köpa mjölk vissa dagar!!! Och en mjölk kostar inte så jävla mycket.

Sen 1998 har mitt liv sett ut såhär. Det är för i helvete 10 år!!
Att aldrig veta om man har råd att äta, vända på varenda spänn man har..

Är det verkligen Sverige jag lever i??
Det känns mer som ett u-land!