Diagnösen..

Igår var jag på psykmottagningen här i Gällivare för att få bedömningen och min diagnös som gjordes i början på juni. Jag var skitorolig kvällen före och sov bara 4 timmar, magen var i uppror och hmm.. ja.. ni fattar. Iaf så åkte jag dit i god tid före och fick som vanligt sitta och vänta i 20 minuter innan.. men ja då förstår ni hur nervös jag var!

Hursomhelst så hade jag inte behövt vara så nervös, för enligt min kontakt på psyk så tyckte han att jag verkade må jättebra nu. Han hade föreställt sig att jag skulle vara avdankad, dego, alkis och se ut som fan! Döm om hans förvåning när han ser en (detta är hans ord) fräsch, god och glad och väldigt trevlig tjej möta honom i väntrummet! Han fick en liten chock, sa han! -fnissar-

Nåja.. diagnösen lyder iaf : Bipolär Emotionell Borderline. I mina öron låter det som nåt som dom har hittat på.. Men han sa iaf saker som stämmer otroligt bra in på mig och hur jag funkar. Han sa att jag är ganska galen men ganska normal ändå. Han gav mig creds för att jag funkar så bra i sociala sammanhang och att jag har lätt för att få vänner och frågade hur det kommer sig när jag inte funkar i arbetslivet, tjaa.. vad ska man säga sa jag, - Jag gillar att träffa nya människor, har lätt för att öppna mig för människor som jag tycker om, däremot när det gäller arbete så blir jag väldigt stressad om någon hela tiden kollar vad jag gör. Och det är Borderline enligt han. Motsägelsefull och att livet är antingen svart eller vitt, inga gråzoner. Bipolär är höga toppar och djupa dalar, ungefär som manodepressivitet, men inte riktigt samma. Och eftersom jag är Emotionell och har svårt med känslor och att prata om känslor så blir jag alltså Bipolär Emo. Borderline.

Han sa att det inte är så konstigt att jag har mått som jag har gjort under årens lopp, just med tanke på detta och att det är många som lider av ungefär samma men som inte har diagnösen.
I övrigt sa han att min intelligenskvot ligger på samma som förut, dvs över det normala. - hähä-
Han frågade om jag hade några ventiler, dvs saker som gör att jag får ut allt som samlas i skallen och själen, och jag sa att jag målar tavlor, det tyckte han var jättebra och att jag aldrig någonsin fick släppa det, för sa han -"Om du släpper det så vinner sjukdomen över dig, och det vill vi ju inte eller hur?"

Sååå kontentan av det hela är väl fortfarande det som jag redan visste..
"Brevis esse laboro, obscurus fio" - Jag försöker vara kortfattad, och blir obegriplig

Jag är ganska galen, men ändå väldigt normal. ;)

Över till nåt heeeeelt annat.
På söndag den 13 september fyller jag hela 33 år - usch börjar bli gammal =(
Nåja..

På Fredag den 11 september ska jag ha en liten fest, med goda vänner och känner du dig som en god vän till mig så är du välkommen! =)

Hör av dig till min mail eller på fejjan om du vill komma!

Onsdag är sista dagen att höra av sig så Du vet.
För på onsdag ska jag göra alla inköp, schnacks och drickor och bålgrejjs.. =D
Alla som kommer får en liten present åxå! -hihih-

Nu ska jag fortsätta med mitt farklande på fejjan!
Pöss å kräm

om att vara olik sig själv.. då och nu..

Mycket har hänt sen vi var vänner.. sååååå mycket. Det är nästan omöjligt för mig att komma ihåg allt, att sätta ord på det. Som jag skrev i sms'et så var jag ju mobbad.. mobbningen fortsatte till åttan.. när jag började nian hade jag skaffat mig ett gäng, en pojkvän som var äldre än alla andra och hade status. Det jag gjorde då ångrar jag idag, för jag spöade hela klassen i princip. Om inte fysiskt så mentalt. Jag blir inte arg för att du säger att jag är samma som då men jag blir faktiskt lite stött, för jag är verkligen inte likadan. Visst, vi var vänner.. men som jag såg det så hade jag inga vänner. Min allra första bästa vän som jag verkligen kan kalla bästa vän började jag umgås med när jag var som mest mobbad. Dvs i åk 8. Hon gick i 7'an och heter Stina. Hon var min vän när alla andra hatade mig för någon outgrundlig anledning. Jag har haft många bra vänner, du är en av dom. Men ni försvann. Ni flyttade. Så jag var ensam. Till slut. - Efter många år av att aldrig bli erkänd som människa så slutar man nästan att existera. Man slutar att bry sig. Jag borde ha brytt mig om att mina betyg sjönk, jag borde ha brytt mig om att jag gjorde människor illa, jag borde ha brytt mig om att bry mig om mig själv. Jag borde inte ha skurit sönder armarna för deras skull.. Men jag är inte perfekt. Det är ingen. Och dem som inte gjorde mig illa fysiskt har jag förlåtit, dem som gjorde tvärtom kommer jag alltid att hata. Alltid. Lärare. Rektorer. Elever. Föräldrar.

Man blir en annan slags människa när man går igenom ett sånt helvete. Man blir liksom .. tom. Och man kräver att någon ska fylla tomrummet.

Jag har lärt mig att inte ljuga, att alltid säga vad jag tycker, att alltid göra som jag själv vill, inte följa någon annans mönster och önskningar. För om man gör det så förlorar man sig själv på vägen. OCH även om det är många i den här stan som tycker (och jag vet att dom tycker) att jag borde hålla käften så gör jag inte det. Jag går min egen väg, jag klär mig som jag vill och jag säger rakt ut vad jag tycker om saker och ting. Det är inte alltid önskvärt som vi alla vet. Men jag kan inte vara på annat sätt efter allt jag har varit med om. Jag kan inte bara sitta och glo och låtsas. Jag kan inte kallprata. Jag är fortfarande tystlåten och säger bara saker när jag verkligen har något på hjärtat.. Så att säga att jag är likadan som förut är för mig som ett steg tillbaka. Jag vet att du inte menade det så. Men det är så det känns.

Jag har gått i terapi sen 1997 när jag slutade gymnasiet. Efter det har jag haft 1 jobb. 1. Efter det har jag pluggat, vart med på tv, gått på soc-bidrag, pluggat, och varit sjukskriven i 8 år. Nu har jag soc- igen. Jag kan inte lära mig att ta order från en chef, jag är inkapabel att arbeta på arbetsmarknaden enligt både AF, Soc och Psykiatrin. Jag har ätit alla mediciner som finns att äta, jag har sömnproblem som du märker och jag försöker för mitt liv.. just nu att få allt det här att gå ihop. Att funka. Jag måste funka. Jag målar för att få ut skiten som sitter fast inne i mig. Allt. Allt som gör ont, allt som gör att jag är som jag är. Det är nästan som att utplåna sig själv i strävan efter att vara - Normal.


Alkohol och droger och andra preparat har fått göra sitt till för att jag ska kunna föra ett normalt samtal, för att jag ska kunna vara så normal som möjligt.. Jag har iaf upptäckt att rödvin gör mig förbittrad över livet så jag undviker att dricka det. Blir helgalen när jag dricker rött... Då ska jag absolut ta livet av mig, kosta vad det kosta vill.


Kontentan av allt som jag nu har skrivit till dig är ändå att jag är en rätt så lycklig människa, jag har en familj som älskar mig, jag har måååååååånga vänner som älskar mig och som skulle ställa upp vad fan som än hade skett. Och jag har lätt för att förstå andra och förlåta andra.

Så nu vet du hela mitt livs historia i princip... är jag fortfarande likadan som då? ;)

-Kram-

Mind Fuck

You have a hidden potential to manipulate, twist, bend, and maybe even control people's minds and emotions. Wether you do this to get what you want, for attention, or for your own entertainment... You are a mind freak

Sanningen om Jenny Olofsson

Jag varnar redan nu, detta kommer att bli ett långt inlägg.


Jag var mobbad i 9 år av elever, lärare, rektorer, kuratorer och
andra som vistades på skolan. Jag har blivit misshandlad av 2 lärare. Fått
stå i skamvrån, fått bänklock och pekpinnar smällda över mina fingrar och händer.
Jag har ätit maskar, stenar och grus. Jag har blivit
tvingad att sitta i mitten av en cirkel och peka ut vilka det är som
mobbat mig. Jag har slagits, jag har klöst, jag har försvarat mig.
Jag blev deprimerad. Jag tog droger, jag söp, jag blev tablettberoende.
Jag var 20 år när jag fick min diagnos. Emotionell Borderline.

Jag började gå i terapi och visst det fungerade ett tag, sen gav jag upp.
Jag skickades runt runt runt till olika och fick aldrig känna att jag
passade med någon skötare direkt. Till slut hamnade jag på psyk,
blev inlagd först i Sunderbyn på 32'an, sen slussades jag därifrån till
avdelningen i min hemkommun.

Där låg jag i 1 månad, sen efter den månaden hamnade jag på ett behandlingshem där jag skulle vara i 6 månader. Det var tal om att jag skulle bli sååå mycket bättre och jag
skulle få rutiner. Jag fick inga rutiner. Jag mådde inte bättre. Jag
hade 5 minuter varje fredag med min skötare. Medan de andra på hemmet
hade 2 timmar. Jag fick förlängning på stilnoct och seroscand och sjukskrivningen. Det var allt.
Blev jag frisk? Jag tror inte det. Efter "hemmet" började jag på allvar försöka ta livet av mig,
jag skar mig, jag tog ännu mera tabletter och jag försökte tänka ut bästa sättet att dö.

Jag blev friskförklarad 2005.

Efter det har jag försökt ta livet av mig 5 ggr. Är man frisk då?
Mår man bra då?

Jag är så rädd för att söka hjälp igen, tänk om det
blir exakt samma sak som sist? Jag försöker vara stark varje dag,
jag försöker vara den där människan som alla vill att jag ska vara.
Snäll och trevlig och låtsas som att jag är lycklig.

Hur många människor orkar lyssna på alla suckar och allt gnäll? Inte många.
Så jag fortsätter min bana här i livet som den som förstör för andra
när jag vågar säga ifrån, slår ner rasister och jag super och jag är den
jag är. Jag mår dåligt. jag har inget jobb, jag har inte klarat av
skolan ordentligt så jag har inte färdiga betyg heller.

AF vet inte vad dom ska göra åt min situation längre,
för jag går ju inte i terapi längre, och jag äter inga mediciner och jag är inte sjukskriven och jag har inte sjukbidrag längre. Nu lever jag på socialen och hoppas för mitt
liv att 7500:- ska räcka varje månad. Jag bor visserligen hemma,
men jag har inget liv.

Jag känner mig som en urblåst ballong som önskar att
den var fylld med helium. Jag vill också kunna flyga. Men jag får nog
stanna här nere på botten ett tag till..