Hur ska jag börja?

Jag har inte talets gåva direkt, när jag blir stressad börjar jag stamma och när jag inte vet vad jag ska säga så säger jag fel saker eller så blir jag knäpptyst. Ni som känner mig kanske uppfattar mig helt annorlunda, det vet jag inte, jag vet bara hur jag själv upplever mitt dilemma.
Jag har skrivit lite hintar om hur jag mår på facebook, en del har förstått och vissa andra kanske inte riktigt förstår än. Så jag tänkte att jag skulle skriva blogg. Inte bara för er skull utan även för att lätta på mitt eget tryck.

Det är ca 3 år sen som jag slutade må dåligt och började må bättre, jag slutade med alla tabletter som hade med depressiva besvär att göra. Sömnisar och antidepp. Och ärligt talat, jag har mått jättebra ända tills jag slutade på Glasbiten, från den dagen kan man som säga att ångesten, depressionen, och allt det som hör till kom tillbaka. Och då menar jag inte bara som en vanlig depression utan med stormstyrka. Jag tog till en dålig vana att supa mig fördärvad när jag mådde dåligt och skära mig i armen. Den dåliga vanan finns kvar, om än lite nertryckt i djupet av mitt medvetande. Den kommer och går och jag vet om den. Många kanske tror att vi som skär oss gör det för att vi vill dö. Men det handlar inte om det. Vi gör det för att lätta på trycket, för att göra oss hörda om att något inte står rätt till och att vi vill ha hjälp!

Jag vet inte om det är min gamla diagnos som gäller på mig än, Emotionell Borderline. Jag vet bara att jag har stora problem och att jag inte har blivit hjälpt på riktigt. Jag försökte prata med mina närmaste efteråt, efter att jag hade skurit upp armarna men det var som om de inte ville förstå hur dåligt jag verkligen mådde. Så till slut.. gav jag upp. Jag slutade bry mig helt enkelt. Visst har jag väl brytt mig om vissa saker, men ta allt det här med bråket med min moster, bråket med tomas och hans mamma, alla sjuka rykten.. visst, jag blir förbannad men om jag hade brytt mig mer om det så hade jag nog tagit tag i det och inte låtit dom komma undan så lätt. Men jag gav upp. För när jag ger upp så skiter jag i att grubbla om det åxå, och tro mig.. så mycket som jag grubblar är fan inte nyttigt. Det visar ju sig i alla gråa hår jag har fått.

HURSOMHELST, så började jag för tre veckor sen att äta en ny kur av Seroscand helt på eget bevåg och visst jag har inte märkt nån större skillnad mer än att jag sover lite djupare och vaknar i normal tid på dagarna. Typ vid 10.00. Mamma har dock sett en helt annan sida av mig.. och det är den där när jag sover, äter, duschar, sitter framför datorn, sover, äter, duschar, sitter framför datorn och sen nån enstaka gång åker hem till en polare och stannar borta en hel helg, kommer hem bakis och mår ganska ok. Fast då har jag ju ångest för att jag har supit en hel helg. Men jag orkar inte tänka mer. Jag orkar inte bry mig om något. Jag ser inte fram emot något, inte ens till sommaren. Jag skiter i att den kommer snart... Jag har lust att låsa in mig och aldrig träffa någon. Se på när ni andra lever. Men inte ens det är roligt.
Inget är roligt längre. Inte ens att måla.Inte ens att nörda framför datorn. Inte ens att blogga.

En del människor kommer med tips på hur jag ska göra för att börja må bättre, men ärligt talat.. Jag vet att det inte hjälper. Det hjälper för en liten stund kanske. Men sen då?

Så imorgon ska jag till vårdcentralen och prata med en doktor, kanske få andra mediciner, kanske bli remitterad till psyk. Igen. Men den här gången får ingen låsa in mig, hur dåligt jag än mår!! Den här gången bestämmer jag!

Så nu vet ni hur det egenligen står till med eran Jennu. :S
Kommentera GÄRNA!!!!!
Alla ord som är vänliga är välkomna

vad är det för fel på honom??

nåt jävla sjukt fel är det på den där jävla mannen.. !
nå jag var elak och sa att jag inte bor i gällivare... jag har flyttat.. jag vill inte träffa honom. Jag vill inte prata med honom, jag vill INTE!!! det blir bara en massa problem som jag inte orkar ta itu med och den jäveln har sårat mig en gång för mycket.. så jag orkar inte. Fan ta honom!! Idiot!!

Satans jävla Sergey!

Redbull & en massa nikotin!

Till Den Enda människan som jag vågar säga;

Jag älskar dig

till och verkligen Mena det!


En vänskap som började för 3 år sedan och som snabbt blev den bästa i hela mitt liv. Jag har aldrig bråkat så mycket med en vän, jag har aldrig skrattat så mycket med en vän, jag har aldrig mått så dåligt med en vän, jag har aldrig mått så bra med en vän, jag har aldrig haft så mycket minnen med en vän. Men det var värt allt om jag bara fick behålla henne i resten av mitt liv.

En människa som betyder så mycket för en måste man älska, det går inte att säga att man bara tycker om den personen för att hon är din vän, en tjej som vågar säga vad hon tycker, som vågar stå rak i ryggen och vara den hon vill vara och som vågar älska mig tillbaka för att jag är som jag är. Som vågar försvara mig och som vågar prata om mig. Visst vi har snackat skit om varandra, men när allt kommer till kritan så hittar vi tillbaka till det där lilla ordet; Förlåt. Och så är allt glömt. Som att vi aldrig har bråkat, vi har aldrig haft meningsskiljaktigheter och vi har hela tiden vetat att vi finns därute för varandra.

Jag skulle tippa att det är ett flertal personer i den här stan som är fruktansvärt avundsjuka och svartsjuka på min och Kristins vänskap, eller jag behöver inte ens tippa, jag VET att det är så! Men om vi skulle orka bry oss om Er/Dem så skulle vi fan inte få göra annat än skratta oss fördärvade. Hur kan man vara avis och sotis på människor som trivs tillsammans, det är väl fan så mycket bättre att det verkligen finns ÄKTA vänskap i den här sjuka och förvridna världen?!!

Jag har haft många, många, många vänner som har betett sig som om dom vore mina vänner och kanske har dom varit det just då.. kanske inte. Det enda jag vet är att det bara finns EN som har stannat kvar genom alla bråk, alla skratt, alla dåliga dagar, alla bra dagar och som delar alla minnen. Bara EN som jag alltid kommer att älska precis så mycket som man ska älska en människa som gång på gång visar vad äkta vänskap innebär och som har räddat ens liv.

Kristin, du är mitt syre i denna andefattiga värld,
Du är den som får min värld att se lite ljusare ut.
Du är den som ger mig hopp och nya idéer, du är den
som står bakom mig när livet känns slut. Du är den
som vågar säga åt mig på skarpen, du är den som visar
med hela ditt väsen att nu har Jenny trampat på en öm
tå. Men du är även den som vågar ge mig en kram och visa
att du bryr dig om.

Du är den som vågar vara busig och lite barnslig.
Du är den som vågar visa ditt rätta jag, som vågar
bli förbannad, som vågar skratta tills tårarna rinner och
som vågar skratta på "vårat" vis.
Du är den som jag kan bli djup med och sitta och diskutera
vattendroppar och sandkorn med.

Men du är även den enda människa som jag vågar säga detta till. Du är mitt allt, och jag tackar en högre makt för att du är min vän. Jag älskar dig och skulle i princip göra vad som helst för att du skulle få ha det bra. Till och med flytta till Irland! ;)

Där skulle vi leva på Röda tjurar och importera general portionssnus och köpa cigg för alla pengar som vi tjänade. Där skulle vi gå ut på lunchen, dricka en pint Guiness och sen gå tillbaka till vårt jobb. Efter jobbet skulle vi gå till närmaste puben, bredvid våran lägenhet och dricka oss fördärvade på billig, men djuriskt god öl och önska livet ur alla idioter av de manliga könet. Sen skulle vi gå hem, sova några timmar och gå tillbaka till puben på morgonen, ta en redig kaffe och ett flertal röda tjurar för att orka med arbetsdagen. Vi skulle leva på att inte ha det för bra, men ändå tillräckligt för att orka se ljust på framtiden. Och skrattet skulle alltid finnas i våra ansikten.. och känslan av att vara tillsammans med den man trivs bäst med skulle vara med oss hela tiden. Vi skulle ragga på varenda kille som hette Gareth, Terry, John, Anthony, James, Damien osv osv och vi skulle skaffa oss ännu mera minnen och säkert bråka en hel del. Men detta är bara mina sjuka fantasier... eller är det verkligen det??? ;)

Som sagt, Kristin, Du är mitt allt & vad som än händer, kommer du ALLTID att ha den största platsen i mitt hjärta. <3

Ibland känner man bara..

jag vet inte riktigt vad jag vill säga med någonting just nu, jag är splittrad och lite irriterad på vissa människor. Jag har börjat äta antidepp igen och lever med de här satans biverkningarna som består i att; jag är trött, jag har ont i magen, och jag har diarré varje dag.. så fort jag äter så mår jag illa och jag sover förbaskat illa. Jag har gått ner 5 kg på 2 veckor och faktiskt... börjat fnula på varför jag mår som jag gör på riktigt.

Men ibland känner man efter lite för mycket och det är kanske därför jag inte skriver blogg heller på samma sätt som förut..

Jag känner mig liksom tom.. i både själ och hjärta. Det är nåt som saknas.. men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske är det en känsla av tillhörighet, att vara behövd och saknad.  Jag känner mig jävligt ensam just nu, det kanske är det.. jag vet inte. Jag vet fan ingenting.

:(

September

Suave and compromising. Careful, cautious and organized. Likes to point out people's mistakes.
Likes to criticize. Stubborn. Quiet but able to talk well. Calm and cool. Kind and sympathetic.
Concerned and detailed. Loyal but not always honest. Does work well. Very confident. Sensitive.
Thinking generous. Good memory. Clever and knowledgeable. Loves to look for information.
Must control oneself when criticizing. Able to motivate oneself. Understanding. Fun to be around.
Secretive. Loves sports, leisure and traveling. Hardly shows emotions. Tends to bottle up feelings.
Very choosy, especially in relationships. Systematic.

Skojar du eller? Det stämmer ju in på mig!!!
Märkligt!!!

....!

jag är så arg, så arg, sååå jävla arg!
det finns fan ingen hejd på den kokande ilska som finns inom mig, jag trodde att jag hade kommit över den här ilskan, men nej fi fan.. den finns kvar och just nu kommer den tillbaka med stormsteg! Att lägga locket på är en del av min livsstil verkar det som, men det funkar fan inte längre att vara sån.. Det kommer ut i fyllan oftast och då mår jag så dåligt att jag bara vill ta livet av mig! Jag har fan ingen att prata med, ingen att umgås med och va i helvete är det här för jävla sjuk planet jag bor på egentligen??!

Det går en massa sjuka rykten om mig på stan, rykten som inte är tillstymmelsevis sanningsenliga utan påhittade av en sjuk hjärna som förmodligen inte känner mig alls utan bara hade illvilja för sina ögon när han spred ut det ryktet. Jag kan ju säga som så... att om det hade varit sant så inte fan hade jag väl vågat visa det i den här stan, här blir man ju för fan brännmärkt och jagad som en häxa som ska brännas på bål om man avviker från den "normala" normen!

Men jag får väl säga tack för att NI i gällivare/malmberget än en gång har öppnat mina ögon så att jag verkligen fick se vad ni är för ena sjuka människor! Avundsjuka, illvilliga, jävla pestsmittade avskräden! FAN vad jag hatar er! Fan vad jag alltid kommer att hata eran satans mentalitet!

Och FAAAAAN vad jag är arg!

Det finns mycket som jag fnular på just nu...

Ta t ex det här med romerna i Göteborg, som bor på en camping i små gula hus som egentligen borde funka som tillfälliga boenden för turister. Dom är orepade, mögliga, och små... fast det bryr ju inte Romerna som bor där om, dom bor ju där för att dom inte har någon annanstans att ta vägen. Och så skulle det saneras... Göteborgs kommun har verkligen gjort ett fantastiskt jobb! Saneringen bestod av att dom stängde campen! Hur kan man göra så mot människor som flyr från ett land? Hade det inte varit bättre om dom hade repat upp campen istället och tagit ut en liten hyra, så hade ju problemet varit löst. Men nä, dom ska smutsa ner Sveas rykte ännu mer och trycka ner den lilla människan! Man kan ju undra hur mycket rasism det finns bland Sveriges politiker?!!! Skulle vi inte försöka bekämpa det där med rasfientlighet??

Det är så att man blir mållös...

Menneh.. back to my other dilemmas... !

Jag får be om ursäkt om det har varit mycket gnäll på sistone.. jag har inte haft med mig själv i tankarna och druckit lite för mycket kanske.. Aja... Jag är som jag är om jag är!

Just nu målas det för fulla muggar, och jag får väl säga till mitt försvar att jag inte har tid med andra människor förutom dom som kontaktar mig. Ni vet väl om att jag har en mobiltelefon? Och inte bara en... Jag har 4 st! ;) Fast det är bara 3 nummer som det går att nå mig på.... *visslar*

Påsken ska firas i Linafallet Lodge mest troligt, med skotern!! Och faaaan vad jag saknar att köra min EGEN skoter! Min lille bälskling! Jag säger lille för det är en liten motor och den är asgammal, köpte den när jag var 14 bast och DÅ var den skithäftig. En gammal tävlingsskoter!
Arctic Cat El Tigre EXT Special 580 -91
Detta är förvisso inte min... men den ser nästan exakt ut såhär. Jag har neongröna skidor och ett gäng högre boogie! Sen är den längre åxå... :D Så man kan sitta två (om man vågar åka med mig, jag är lite fartgalen). Men kom inte och säga att jag ska köpa en ny, jag älskar den där manicken, jag orkar lyfta den om jag fastnar och det gör jag ganska ofta.. haha Har kört andra skotrar, men faaan min är ändå bäst! Det är en ombyggd sak, 530 från början, nu har den en 580's motor :)
Mitt hjärta...

Kom och tänka på en grej... det är ju alltid en massa tjafs om vilken skoter som är häftigast och bäst och så vidare... När jag gick på fordons så hade vi skotersafari med plugget, killarna skröt om hur fina deras jävla Polaris var och att Arctic Cat bara var plast osv osv... Så jag sa; "Ok ska vi tävla?" Ja dom var på... 500 meter... och vem vann? Jennu såklart! Deras jävla Polaris'ar skar sig efter 200 meter! Sen slapp jag höra en jävla massa skit om Arctic Cat, fast jag fick höra en massa beröm åxå... Faaaen Att en JÄVLA tjej spöade oss på skoterrace! HÄHÄHÄHÄ

Jaa det är min pärla det... Min egen lilla bälskling, som aldrig sviker mig utan kör så det ryker! :D