Diagnösen..

Igår var jag på psykmottagningen här i Gällivare för att få bedömningen och min diagnös som gjordes i början på juni. Jag var skitorolig kvällen före och sov bara 4 timmar, magen var i uppror och hmm.. ja.. ni fattar. Iaf så åkte jag dit i god tid före och fick som vanligt sitta och vänta i 20 minuter innan.. men ja då förstår ni hur nervös jag var!

Hursomhelst så hade jag inte behövt vara så nervös, för enligt min kontakt på psyk så tyckte han att jag verkade må jättebra nu. Han hade föreställt sig att jag skulle vara avdankad, dego, alkis och se ut som fan! Döm om hans förvåning när han ser en (detta är hans ord) fräsch, god och glad och väldigt trevlig tjej möta honom i väntrummet! Han fick en liten chock, sa han! -fnissar-

Nåja.. diagnösen lyder iaf : Bipolär Emotionell Borderline. I mina öron låter det som nåt som dom har hittat på.. Men han sa iaf saker som stämmer otroligt bra in på mig och hur jag funkar. Han sa att jag är ganska galen men ganska normal ändå. Han gav mig creds för att jag funkar så bra i sociala sammanhang och att jag har lätt för att få vänner och frågade hur det kommer sig när jag inte funkar i arbetslivet, tjaa.. vad ska man säga sa jag, - Jag gillar att träffa nya människor, har lätt för att öppna mig för människor som jag tycker om, däremot när det gäller arbete så blir jag väldigt stressad om någon hela tiden kollar vad jag gör. Och det är Borderline enligt han. Motsägelsefull och att livet är antingen svart eller vitt, inga gråzoner. Bipolär är höga toppar och djupa dalar, ungefär som manodepressivitet, men inte riktigt samma. Och eftersom jag är Emotionell och har svårt med känslor och att prata om känslor så blir jag alltså Bipolär Emo. Borderline.

Han sa att det inte är så konstigt att jag har mått som jag har gjort under årens lopp, just med tanke på detta och att det är många som lider av ungefär samma men som inte har diagnösen.
I övrigt sa han att min intelligenskvot ligger på samma som förut, dvs över det normala. - hähä-
Han frågade om jag hade några ventiler, dvs saker som gör att jag får ut allt som samlas i skallen och själen, och jag sa att jag målar tavlor, det tyckte han var jättebra och att jag aldrig någonsin fick släppa det, för sa han -"Om du släpper det så vinner sjukdomen över dig, och det vill vi ju inte eller hur?"

Sååå kontentan av det hela är väl fortfarande det som jag redan visste..
"Brevis esse laboro, obscurus fio" - Jag försöker vara kortfattad, och blir obegriplig

Jag är ganska galen, men ändå väldigt normal. ;)

Över till nåt heeeeelt annat.
På söndag den 13 september fyller jag hela 33 år - usch börjar bli gammal =(
Nåja..

På Fredag den 11 september ska jag ha en liten fest, med goda vänner och känner du dig som en god vän till mig så är du välkommen! =)

Hör av dig till min mail eller på fejjan om du vill komma!

Onsdag är sista dagen att höra av sig så Du vet.
För på onsdag ska jag göra alla inköp, schnacks och drickor och bålgrejjs.. =D
Alla som kommer får en liten present åxå! -hihih-

Nu ska jag fortsätta med mitt farklande på fejjan!
Pöss å kräm

Riksgränsen med Jonas ;D

Oj oj oj oj oj!! Vilken spontanresa! Vilket äventyr! Det är sällan jag får följa med på såna här grejer men när det väl händer så ser jag fan till att sköta mig ;)

Jonas och jag var ute och körde runt hela halva gällivare förra veckan och han frågade om jag ville följa med till gränsen med honom! JA! Självklart hänger jag med sa jag och sagt och gjort, dagen efter vid 11.00 packade vi bilen och drog iväg. Det var meningen att vi bara skulle stanna en dag, det blev 2½ dag i otroooooligt väder och en liten sväng till Narvik åxå!!

Jag vet inte hur jag ska beskriva mitt förhållande till Jonas mer än att jag faktiskt älskar honom. Sen får han ta det hur han vill, jag hoppas att han blir glad och inte rädd. Jag är samma person som han trivs med.. ändå.

:)

Redbull & en massa nikotin!

Till Den Enda människan som jag vågar säga;

Jag älskar dig

till och verkligen Mena det!


En vänskap som började för 3 år sedan och som snabbt blev den bästa i hela mitt liv. Jag har aldrig bråkat så mycket med en vän, jag har aldrig skrattat så mycket med en vän, jag har aldrig mått så dåligt med en vän, jag har aldrig mått så bra med en vän, jag har aldrig haft så mycket minnen med en vän. Men det var värt allt om jag bara fick behålla henne i resten av mitt liv.

En människa som betyder så mycket för en måste man älska, det går inte att säga att man bara tycker om den personen för att hon är din vän, en tjej som vågar säga vad hon tycker, som vågar stå rak i ryggen och vara den hon vill vara och som vågar älska mig tillbaka för att jag är som jag är. Som vågar försvara mig och som vågar prata om mig. Visst vi har snackat skit om varandra, men när allt kommer till kritan så hittar vi tillbaka till det där lilla ordet; Förlåt. Och så är allt glömt. Som att vi aldrig har bråkat, vi har aldrig haft meningsskiljaktigheter och vi har hela tiden vetat att vi finns därute för varandra.

Jag skulle tippa att det är ett flertal personer i den här stan som är fruktansvärt avundsjuka och svartsjuka på min och Kristins vänskap, eller jag behöver inte ens tippa, jag VET att det är så! Men om vi skulle orka bry oss om Er/Dem så skulle vi fan inte få göra annat än skratta oss fördärvade. Hur kan man vara avis och sotis på människor som trivs tillsammans, det är väl fan så mycket bättre att det verkligen finns ÄKTA vänskap i den här sjuka och förvridna världen?!!

Jag har haft många, många, många vänner som har betett sig som om dom vore mina vänner och kanske har dom varit det just då.. kanske inte. Det enda jag vet är att det bara finns EN som har stannat kvar genom alla bråk, alla skratt, alla dåliga dagar, alla bra dagar och som delar alla minnen. Bara EN som jag alltid kommer att älska precis så mycket som man ska älska en människa som gång på gång visar vad äkta vänskap innebär och som har räddat ens liv.

Kristin, du är mitt syre i denna andefattiga värld,
Du är den som får min värld att se lite ljusare ut.
Du är den som ger mig hopp och nya idéer, du är den
som står bakom mig när livet känns slut. Du är den
som vågar säga åt mig på skarpen, du är den som visar
med hela ditt väsen att nu har Jenny trampat på en öm
tå. Men du är även den som vågar ge mig en kram och visa
att du bryr dig om.

Du är den som vågar vara busig och lite barnslig.
Du är den som vågar visa ditt rätta jag, som vågar
bli förbannad, som vågar skratta tills tårarna rinner och
som vågar skratta på "vårat" vis.
Du är den som jag kan bli djup med och sitta och diskutera
vattendroppar och sandkorn med.

Men du är även den enda människa som jag vågar säga detta till. Du är mitt allt, och jag tackar en högre makt för att du är min vän. Jag älskar dig och skulle i princip göra vad som helst för att du skulle få ha det bra. Till och med flytta till Irland! ;)

Där skulle vi leva på Röda tjurar och importera general portionssnus och köpa cigg för alla pengar som vi tjänade. Där skulle vi gå ut på lunchen, dricka en pint Guiness och sen gå tillbaka till vårt jobb. Efter jobbet skulle vi gå till närmaste puben, bredvid våran lägenhet och dricka oss fördärvade på billig, men djuriskt god öl och önska livet ur alla idioter av de manliga könet. Sen skulle vi gå hem, sova några timmar och gå tillbaka till puben på morgonen, ta en redig kaffe och ett flertal röda tjurar för att orka med arbetsdagen. Vi skulle leva på att inte ha det för bra, men ändå tillräckligt för att orka se ljust på framtiden. Och skrattet skulle alltid finnas i våra ansikten.. och känslan av att vara tillsammans med den man trivs bäst med skulle vara med oss hela tiden. Vi skulle ragga på varenda kille som hette Gareth, Terry, John, Anthony, James, Damien osv osv och vi skulle skaffa oss ännu mera minnen och säkert bråka en hel del. Men detta är bara mina sjuka fantasier... eller är det verkligen det??? ;)

Som sagt, Kristin, Du är mitt allt & vad som än händer, kommer du ALLTID att ha den största platsen i mitt hjärta. <3

Jag borde veta bättre

men jag är alldeles för nyfiken för mitt eget bästa..och kanske en aning dum i huvudet!
Jag borde inte göra så mot mig själv, men jag gör det ändå och när jag nu har sett "henne" så vill jag bara radera min näthinna och minnet av vad som var, vad som har hänt och vad som komma skall. Men som sagt var, jag lär mig aldrig och det här var jävligt dumt gjort av mig!

Jag kan aldrig få tillbaka honom och även om jag skulle vilja vrida klockan tillbaka till tiden "INNAN" det blev ett sjukt förhållande, till tiden när vi bodde i Boden så går det inte. För han är inte min vän längre. Han kommer aldrig att bli det heller. Men så trodde jag aldrig att hans mor skulle skriva ett förnedrande brev till mig som han inte visste om.

Visst, jag ska glömma det här nu.. men för att kunna glömma måste man bearbeta, och vi gör det allihopa på helt olika sätt.. Jag ältar och skriver av mig alla känslor även dom som folk tar illa vid sig av. Synd bara att det är så få av er som förstår hur jag funkar.. Ni därute som tycker att man inte ska "hänga ut" folk.. Ni vet inte hur det är att leva mitt liv. Javisst, jag gör fel, men jag är en jävla människa med många fel och brister och jag ångrar mig ibland, men jag kan inte backa.
Inte när det gäller det här, för det var inte mitt fel från början.

Det var känslomässigt köttslitande och fördjävligt att bli kallad för vissa könsord bara för att jag hade ett förflutet. Men det är bara en bråkdel av vad som hände. Men visst bitterheten finns kvar för jag känner att jag blev behandlad på ett sätt som ingen människa ska bli behandlad på. Så visst om du tycker att jag är elak för att jag sparkar på den som ligger, visst tyck det då! Jag gör bara mitt bästa för att orka med vardagen utan att bli trakasserad och tillintetgjord. Och nu pratar jag inte bara om mina förhållanden till gamla pojkvänner.

Men som sagt var, det var fel av mig att göra på det sätt jag gjorde och det var fel av mig att hänga ut honom till allas beskådning. Så om han någonsin läser detta så vill jag be om ursäkt för att jag sabbade hans tillvaro med mina starka känslor. Förlåt mig, T.

Till min älskade "Syster" Teresia.

For any time I ever made you unhappy

If I ever make you unhappy

I want you to know

that I never really mean to,

but sometimes I say or do

things without thinking,

and I later regret them.


If I ever make you feel unwanted,

please don´t take it personally.

There are just times when

I need to be alone

to think...to dream...

to make decisions

That only I can make.

I don´t mean to shut you out...


If I ever make you feel uneasy,

please forgive me...

sometimes I say things that

make no sense or make decsions

that are irrational.

It usually happens out of anger

or confusion,

but it passes quickly -

then I´m fine.


If I ever leave you confused

or upset,

please talk to me.

Misunderstandings can leave

people hurt and frightened.

I don´t ever want to endanger

our relationship -

it´s too precious.

You are a very special person,

and I´ll always treasure

having you in my life.

****

United

My loss is your loss
My fear is your fear
My love is your love
My life is your life
My hate is your hate

I´ll be there..
When the angels sing, I´ll be there
When the darkness fall
when the light is shown
where the shadows grows

You´ll be with me
holding my hand
so nothing could harm me
in the army of darkness...

Your loss is my loss
Your fear is my fear
Your love is my love
Your life is my life
Your hate is my hate

And when the darkness fall
You´ll be there
And when the light is shown,
you´ll be there

I reach you from behind
I love you from beyond
I care for you in the army of darkness...

Together we´ll be united,
and we will sing with the angels from hell..

Our loss is united
Our fear is united
Our love is united
Our lives are united
Our hate is united

We are United..

****

Vem är du?

..\-Vem är du, ditt jävla kvalster?!
- Jenny. Inget mer inget mindre.
Men jag är den som dricker upp din mjölk,
som skurar ditt tvättställ i brist på göromål,
den som sover under din säng och vaktar dig,
med råttorna som sällskap.
Jag är den som sniffar på dina underkläder,
virar en handduk runt din mage,
glömmer bort din existens, och den
som terroriserar din farmor med tysk techno.
Jag är ditt samvete, jag är din djävul,
jag är din ängel, jag är något som inte finns.
Din illusion av en annan dimension.
Mitt namn är Förvirring.

En sann historia om Jonas Hagstedt

av Jonas Hagstedt.
Även i mina blåaste stunder av misär och ångest så blir jag lycklig och skrattar mig igenom mina problem när jag läser denna berättelse. Så tack Jonas för att du är den du är och tack för den tiden som vi delade. :)

Jonas skriver om sig själv

Någonstans i sverige i en etta, som diffust kan vara en tvåa, men det är ingen som vet.

I soffan ligger det en människa som ser ut som en trasselsudd och ser på TV.
Hans insisterar på att relatera sin vardag till crack-pipor och negrer.
Till min inte allt för stora förvåning är han analfabet.
Jag tittar lite snett på honom och tänker ”dyslexi”.
Om jag skulle beskriva honom med ett ord, vilket jag hoppas att han aldrig ber mig
göra, så skulle jag säga: ”mentalsjuk”.

Han är upptagen med att ligga uppochner och läsa böcker samtidigt som han försöker
sträcka ut sina senor i vaderna.
Det ser mest ut som om han tränar för att kunna suga av sig själv.
Vad ska han göra när jag inte ställer upp?

Min dag idag har varit slö.
Jag har suttit framför Jonas metafor till crackpipa och surfat.
Jag vet inte hur man får en dator till en drog, men alla äro vi ju beroende av något
så varför inte.
Jag håller inte med honom, jag nickar bara tyst åt honom så han inte får för sig
att komma med fler ”smarta” idéer och störa mig när jag spelar poppit.
Poppit.. min stora kärlek här i livet.
Vem behöver individer när man har poppit.
En hel värld full av ballonger och monotona rörelser.
Ungefär som onani?
Man gör samma sak om och om igen och inte blir man nå smartare av det.

Kanske borde jag sluta med poppit och se mig om i världen?
Jag vet inte.
Om någon frågar kan jag alltid säga: Jo, jag har varit i Thailand och druckit mig full
på billig sprit.
Ingen behöver veta sanningen om att jag lever i en etta, som ingen vet om det är
en tvåa eller inte, med en människa som tycks leva sitt liv till 50% uppochner.
Hur skulle det låta?

Hej, jag heter Jenny.
Jag bor i gud vet vad på ett ställe.
Jag har en kille, men han är uppochner.
Han läser bara böcker hela tiden, men jag tror han låtsas för han kan ju inte stava.
Kan man läsa om man inte kan stava?
Jag vet inte, men han tycks kunna det.

Snörvlandes har han nu suttit i 10 minuter framför en spegel och försökt få fram
något.
Antingen är han väldigt egenkär eller så försöker han få billiga hallucinationer.
Jag vet inte vad jag ska göra med honom.
Kanske ge honom en sitt pinne som fåglarna har så kan han hänga uppochner när
han vill, så slipper han ligga och gnida sina 42:or mot mina tapeter i en timme i sträck.

Hela gårdagen for han omkring som en gnu och imiterade folk.
Jag tyckte mest han borde in på anstalt, men jag tror han skulle bli förolämpad om
jag sa det.

Jonas! Nu ska du till 32:an!

Nej, jag säger ingenting.
Jag låter honom hållas.
Kanske blir han normal en dag.
Men vad ska jag då med honom till?
Vad gör man med en människa som sitter normalt i soffan och stiger upp på morgonen?
Det låter ju läskigt likt ett liv!
Nej sånt vill man inte veta av.
Som asocial ungdom håller jag mig till min skumma kuf till pojkvän.
Kanske överraskar han mig en dag genom att göra något nyttigt.
”Men Jonas, vad bra du är, du har ju lärt dig stava!”
Men det lär väl aldrig hända, tror han får jobb på NASA innan han lär sig stava.

Hur skulle det se ut om vi hade en imkompetent ungdom som satt i styrelsen för NASA?

Ja idag har vi skjutit upp en satellit.
Ingen vet vad den gör eller vars den är på väg, men i den finns en leguan och en
bit korv om leguanen skulle bli hungrig.
Kanske får vi närkontakt av 3:e graden?

Nej, jag vet inte.

Min dag, som detta egentligen ska handla om, har varit tillsynes händelselös.
Jag har suttit framför datorn nästan hela dagen.
Jag vaknade på soffan för det gick inte att ligga i sängen med någon som immiterar en
bulldozer och ska vända sig hela tiden.
Det är som att försöka få lugn och ro på ett dagis.

Jag lade mig i soffan för att se film.
När jag lyckats stänga mina ögon och bege mig in i drömmarnas land känner jag hur
något kliar på handen.
VA I!!! Utbrister min hjärna.
Jag ler lite grann åt Jonas samtidigt som jag tänker ”vars är pistolen?”
Han står och ler och vill tydligen ha uppmärksamhet.
Jag drar undan mina fötter och låter han sätta sig ner.
I mina tankar ser jag framför mig hur en massiv pinne tränger ut ur väggen och knuffar ner honom på golvet så jag får somna om.
Har jag tur kanske han svimmar av syrebrist.

En stunds väntan..


Nej, jag kan inte somna om.
Jag får väl göra det bästa av situationen och stiger upp.
Jag ler harmlöst åt Jonas som riktar all sin uppmärksamhet mot TV’n.
Kanske borde han sova med den i stället, den tar ju mindre plats och han verkar hysa
stora känslor för den.
Varför skulle han inte det?`Den är ju från tidigt 60-tal och påminner i form och bild som hans mamma.
Stor, klumpig och gör vad som sägs.

Hans mamma ser ut som ett tåg.
Hon kommer tuffande genom hallkorridoren och ler sitt hemska leende och man vet att snart kommer frågan: ”Vill ni ha fika?”
Nej tack, svarar jag och tycker att efter 5:e gången borde hon lärt sig.
Har jag tur snubblar hon över tröskeln på vägen ut så får jag mig ett skratt i alla fall.
Ett skratt förlänger dagen...

Nu har jag ätit ravioli.
Jag kan äta hur mycket ravioli som helst.
Det är gott.
Mjuka fluffiga kuddar fyllda med malna kossor, kan man inte gilla det?
Det är ju det bästa som finns.
En skål med varm ravioli.
Man kan ju fundera på varför italienarna inte har tagit över världen när dom har
uppfunnit ravioli?
Men
å andra sidan, ett folk som inte kan göra smörgåsar utan att lägga
sardiner på dom borde inte få äga annat än en ugn och sitt läskiga
vetemjöl!

Jag har inget emot italienarna, bara deras läskiga sätt att göra varma mackor med sardiner på.
Har dom hört talas om smörgåsgrill?
Allt behöver inte vara en pizza!

Jag har förbrukat en stor del av min tid idag till att lära Jonas stava.
Det går inte att lära gammla hundar sitta, säger dom.
Jag tänker snarare så här: Man får inte slå folk bara för att dom inte fattar.
Med knuten näve under bordet sitter jag och tänker: säg fel, skriv fel, så får jag använding för min 10 kilos titanpanna!
Men inte.
Jag är för snäll.
Jag ler och skrattar lite åt hans stavfel och låter han hållas.
Kan han inte somna snart?
Han har ju hur mycket energi som helst.
Om man körde upp en kontakt i röven på honom skulle bodens strömförsörjning vara klar fram till år 2200.
Lyckligtvis lever han inte så länge, men han blir nog en fin komposthög.
Då ska jag plantera jordgubbar på honom, så får jag ut något bra av det iallafall.
”Här
ligger du bra” ska jag tänka och hoppas att det växer en riktigt stor
jordgubbe jakt vars hans ständigt babblande käft har varit.
Nu förmultnad och död.

Jag längtar efter framtiden lika mycket som en somalier efter varmkorv.
Kan det inte bli sommar snart?
Jag vill springa naken genom sprinkler systemen, rakt in i skolan.
Studsa upp och ner och flaxa med armarna och säga: ”Nu är det lov!”
Sedan skulle jag försvinna ut med en stringtrosa hängandes i hasorna.
Om polisen inte får tag på mig innan ska jag nog göra ett besök i kyrkan... naken.

Vi föds ju nakna, så varför inte.
Nu
ska jag ta mig en vila, äta lite Anco (som jag inte vet vad det
egentligen är, det är en drömprodukt från Jonas sinnesjuka medvetande)
Han tycks ha svårt att skilja på dröm och verklighet.
Kanske därför han springer ut i badhuset och glömmer sina badbyxor hela tiden.
Kanske därför han inte kommit på att snoppen ska hänga INNANFÖR byxorna på offentliga ställen.

Nej nu ska jag sluta skriva.
Jag tappade lusten när Jonas gjorde entré i en för stor t-shirt och smutsiga grå byxor.
Hans hår ser ut som ett paket svinto och jag skulle gladeligen gnida hans huvud mot spisen så den blev ren.
Fast det kanske skulle ha motsatt effekt.
Om inte annat kan jag ju gnida en limpa mot hans frilla så slipper jag smöra den.
Ska nog lägga honom i frysen nu, man ska inte slösa på bra fett.

HEJDÅ!!!