Monday, August 25, 2008

Nu har han åkt...

och helt plötsligt börjar jag känna hur strupen snörs åt och tårarna börjar rinna nerför mina kinder, magen kniper ihop och munnen blir vattnig och det bränner i hjärtat. Tankarna snurrar i mitt huvud, hur ska jag klara mig utan honom? Han är ju allt i den här världen egentligen. Djupt därinne så betyder han mycket mer än vad jag någonsin skulle våga erkänna.

Han är min själsfrände, det känns så konstigt att han inte kommer att finnas här nåmer.
Visst det är inte så långt att åka, bara 50 mil...Men ändå. Han är den enda som kan trösta mig på riktigt. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Sånt som man egentligen inte pratar om, och sånt som är glatt. Fan åxå!

Jag visste att den här dagen skulle komma, men jag räknade inte med att den skulle komma så förbannat fort. Och inte att det skulle göra så förbannat ont i mig.

Men nu ligger jag här i sängen, efter att ha varit vaken i flera dygn och jag kan fortfarande inte sova. Tårarna mina droppar ner på mitt täcke och det är varmt och kvavt och jag skulle göra vad som helst för att vrida tillbaka klockan och tiden till 2006.

FAN FAN FAN!!!!!!!!

0 comments:

Post a Comment