Jaa...

-"du kan väl komma och hälsa på i Umeå?"


Det här känns konstigt, visst vill jag åka ner till honom men jag vet att jag inte kommer att göra det. Det är som med alla andra av mina vänner som jag visserligen älskar men jag har aldrig råd att åka och hälsa på dom. Men det kanske ändras någongång. Förhoppningsvis.

När det bara är jag och x så funkar allt jättebra men vi är inte kära och det är mer som om vi lever i symbios i en onaturlig värld, en slags syskon-bästavän-kärlek. Han var min riktigt stora kärlek en gång i tiden, men det är längesen nu. Fast vi har lovat varandra vissa saker. Kanske lite naivt men det känns lite som i den där filmen med Julia Roberts "Min bäste väns bröllop". Eller egentligen är det exakt så.

Kanske är det just det faktum att vi flyttade hit tillsammans och nu ska han förverkliga sin dröm och jag blir kvar här i ångesthålet.