Till Den Enda människan som jag vågar säga; Jag älskar dig
till och verkligen Mena det!
En vänskap som började för 3 år sedan och som snabbt blev den bästa i hela mitt liv. Jag har aldrig bråkat så mycket med en vän, jag har aldrig skrattat så mycket med en vän, jag har aldrig mått så dåligt med en vän, jag har aldrig mått så bra med en vän, jag har aldrig haft så mycket minnen med en vän. Men det var värt allt om jag bara fick behålla henne i resten av mitt liv.
En människa som betyder så mycket för en måste man älska, det går inte att säga att man bara tycker om den personen för att hon är din vän, en tjej som vågar säga vad hon tycker, som vågar stå rak i ryggen och vara den hon vill vara och som vågar älska mig tillbaka för att jag är som jag är. Som vågar försvara mig och som vågar prata om mig. Visst vi har snackat skit om varandra, men när allt kommer till kritan så hittar vi tillbaka till det där lilla ordet; Förlåt. Och så är allt glömt. Som att vi aldrig har bråkat, vi har aldrig haft meningsskiljaktigheter och vi har hela tiden vetat att vi finns därute för varandra.
Jag skulle tippa att det är ett flertal personer i den här stan som är fruktansvärt avundsjuka och svartsjuka på min och Kristins vänskap, eller jag behöver inte ens tippa, jag VET att det är så! Men om vi skulle orka bry oss om Er/Dem så skulle vi fan inte få göra annat än skratta oss fördärvade. Hur kan man vara avis och sotis på människor som trivs tillsammans, det är väl fan så mycket bättre att det verkligen finns ÄKTA vänskap i den här sjuka och förvridna världen?!!
Jag har haft många, många, många vänner som har betett sig som om dom vore mina vänner och kanske har dom varit det just då.. kanske inte. Det enda jag vet är att det bara finns EN som har stannat kvar genom alla bråk, alla skratt, alla dåliga dagar, alla bra dagar och som delar alla minnen. Bara EN som jag alltid kommer att älska precis så mycket som man ska älska en människa som gång på gång visar vad äkta vänskap innebär och som har räddat ens liv.
Kristin, du är mitt syre i denna andefattiga värld,
Du är den som får min värld att se lite ljusare ut.
Du är den som ger mig hopp och nya idéer, du är den
som står bakom mig när livet känns slut. Du är den
som vågar säga åt mig på skarpen, du är den som visar
med hela ditt väsen att nu har Jenny trampat på en öm
tå. Men du är även den som vågar ge mig en kram och visa
att du bryr dig om.
Du är den som vågar vara busig och lite barnslig.
Du är den som vågar visa ditt rätta jag, som vågar
bli förbannad, som vågar skratta tills tårarna rinner och
som vågar skratta på "vårat" vis.
Du är den som jag kan bli djup med och sitta och diskutera
vattendroppar och sandkorn med.
Men du är även den enda människa som jag vågar säga detta till. Du är mitt allt, och jag tackar en högre makt för att du är min vän. Jag älskar dig och skulle i princip göra vad som helst för att du skulle få ha det bra. Till och med flytta till Irland! ;)
Där skulle vi leva på Röda tjurar och importera general portionssnus och köpa cigg för alla pengar som vi tjänade. Där skulle vi gå ut på lunchen, dricka en pint Guiness och sen gå tillbaka till vårt jobb. Efter jobbet skulle vi gå till närmaste puben, bredvid våran lägenhet och dricka oss fördärvade på billig, men djuriskt god öl och önska livet ur alla idioter av de manliga könet. Sen skulle vi gå hem, sova några timmar och gå tillbaka till puben på morgonen, ta en redig kaffe och ett flertal röda tjurar för att orka med arbetsdagen. Vi skulle leva på att inte ha det för bra, men ändå tillräckligt för att orka se ljust på framtiden. Och skrattet skulle alltid finnas i våra ansikten.. och känslan av att vara tillsammans med den man trivs bäst med skulle vara med oss hela tiden. Vi skulle ragga på varenda kille som hette Gareth, Terry, John, Anthony, James, Damien osv osv och vi skulle skaffa oss ännu mera minnen och säkert bråka en hel del. Men detta är bara mina sjuka fantasier... eller är det verkligen det??? ;)
Som sagt, Kristin, Du är mitt allt & vad som än händer, kommer du ALLTID att ha den största platsen i mitt hjärta. <3
Detta är förvisso inte min... men den ser nästan exakt ut såhär. Jag har neongröna skidor och ett gäng högre boogie! Sen är den längre åxå... :D Så man kan sitta två (om man vågar åka med mig, jag är lite fartgalen). Men kom inte och säga att jag ska köpa en ny, jag älskar den där manicken, jag orkar lyfta den om jag fastnar och det gör jag ganska ofta.. haha Har kört andra skotrar, men faaan min är ändå bäst! Det är en ombyggd sak, 530 från början, nu har den en 580's motor :)
