En sann historia om Jonas Hagstedt

av Jonas Hagstedt.
Även i mina blåaste stunder av misär och ångest så blir jag lycklig och skrattar mig igenom mina problem när jag läser denna berättelse. Så tack Jonas för att du är den du är och tack för den tiden som vi delade. :)

Jonas skriver om sig själv

Någonstans i sverige i en etta, som diffust kan vara en tvåa, men det är ingen som vet.

I soffan ligger det en människa som ser ut som en trasselsudd och ser på TV.
Hans insisterar på att relatera sin vardag till crack-pipor och negrer.
Till min inte allt för stora förvåning är han analfabet.
Jag tittar lite snett på honom och tänker ”dyslexi”.
Om jag skulle beskriva honom med ett ord, vilket jag hoppas att han aldrig ber mig
göra, så skulle jag säga: ”mentalsjuk”.

Han är upptagen med att ligga uppochner och läsa böcker samtidigt som han försöker
sträcka ut sina senor i vaderna.
Det ser mest ut som om han tränar för att kunna suga av sig själv.
Vad ska han göra när jag inte ställer upp?

Min dag idag har varit slö.
Jag har suttit framför Jonas metafor till crackpipa och surfat.
Jag vet inte hur man får en dator till en drog, men alla äro vi ju beroende av något
så varför inte.
Jag håller inte med honom, jag nickar bara tyst åt honom så han inte får för sig
att komma med fler ”smarta” idéer och störa mig när jag spelar poppit.
Poppit.. min stora kärlek här i livet.
Vem behöver individer när man har poppit.
En hel värld full av ballonger och monotona rörelser.
Ungefär som onani?
Man gör samma sak om och om igen och inte blir man nå smartare av det.

Kanske borde jag sluta med poppit och se mig om i världen?
Jag vet inte.
Om någon frågar kan jag alltid säga: Jo, jag har varit i Thailand och druckit mig full
på billig sprit.
Ingen behöver veta sanningen om att jag lever i en etta, som ingen vet om det är
en tvåa eller inte, med en människa som tycks leva sitt liv till 50% uppochner.
Hur skulle det låta?

Hej, jag heter Jenny.
Jag bor i gud vet vad på ett ställe.
Jag har en kille, men han är uppochner.
Han läser bara böcker hela tiden, men jag tror han låtsas för han kan ju inte stava.
Kan man läsa om man inte kan stava?
Jag vet inte, men han tycks kunna det.

Snörvlandes har han nu suttit i 10 minuter framför en spegel och försökt få fram
något.
Antingen är han väldigt egenkär eller så försöker han få billiga hallucinationer.
Jag vet inte vad jag ska göra med honom.
Kanske ge honom en sitt pinne som fåglarna har så kan han hänga uppochner när
han vill, så slipper han ligga och gnida sina 42:or mot mina tapeter i en timme i sträck.

Hela gårdagen for han omkring som en gnu och imiterade folk.
Jag tyckte mest han borde in på anstalt, men jag tror han skulle bli förolämpad om
jag sa det.

Jonas! Nu ska du till 32:an!

Nej, jag säger ingenting.
Jag låter honom hållas.
Kanske blir han normal en dag.
Men vad ska jag då med honom till?
Vad gör man med en människa som sitter normalt i soffan och stiger upp på morgonen?
Det låter ju läskigt likt ett liv!
Nej sånt vill man inte veta av.
Som asocial ungdom håller jag mig till min skumma kuf till pojkvän.
Kanske överraskar han mig en dag genom att göra något nyttigt.
”Men Jonas, vad bra du är, du har ju lärt dig stava!”
Men det lär väl aldrig hända, tror han får jobb på NASA innan han lär sig stava.

Hur skulle det se ut om vi hade en imkompetent ungdom som satt i styrelsen för NASA?

Ja idag har vi skjutit upp en satellit.
Ingen vet vad den gör eller vars den är på väg, men i den finns en leguan och en
bit korv om leguanen skulle bli hungrig.
Kanske får vi närkontakt av 3:e graden?

Nej, jag vet inte.

Min dag, som detta egentligen ska handla om, har varit tillsynes händelselös.
Jag har suttit framför datorn nästan hela dagen.
Jag vaknade på soffan för det gick inte att ligga i sängen med någon som immiterar en
bulldozer och ska vända sig hela tiden.
Det är som att försöka få lugn och ro på ett dagis.

Jag lade mig i soffan för att se film.
När jag lyckats stänga mina ögon och bege mig in i drömmarnas land känner jag hur
något kliar på handen.
VA I!!! Utbrister min hjärna.
Jag ler lite grann åt Jonas samtidigt som jag tänker ”vars är pistolen?”
Han står och ler och vill tydligen ha uppmärksamhet.
Jag drar undan mina fötter och låter han sätta sig ner.
I mina tankar ser jag framför mig hur en massiv pinne tränger ut ur väggen och knuffar ner honom på golvet så jag får somna om.
Har jag tur kanske han svimmar av syrebrist.

En stunds väntan..


Nej, jag kan inte somna om.
Jag får väl göra det bästa av situationen och stiger upp.
Jag ler harmlöst åt Jonas som riktar all sin uppmärksamhet mot TV’n.
Kanske borde han sova med den i stället, den tar ju mindre plats och han verkar hysa
stora känslor för den.
Varför skulle han inte det?`Den är ju från tidigt 60-tal och påminner i form och bild som hans mamma.
Stor, klumpig och gör vad som sägs.

Hans mamma ser ut som ett tåg.
Hon kommer tuffande genom hallkorridoren och ler sitt hemska leende och man vet att snart kommer frågan: ”Vill ni ha fika?”
Nej tack, svarar jag och tycker att efter 5:e gången borde hon lärt sig.
Har jag tur snubblar hon över tröskeln på vägen ut så får jag mig ett skratt i alla fall.
Ett skratt förlänger dagen...

Nu har jag ätit ravioli.
Jag kan äta hur mycket ravioli som helst.
Det är gott.
Mjuka fluffiga kuddar fyllda med malna kossor, kan man inte gilla det?
Det är ju det bästa som finns.
En skål med varm ravioli.
Man kan ju fundera på varför italienarna inte har tagit över världen när dom har
uppfunnit ravioli?
Men
å andra sidan, ett folk som inte kan göra smörgåsar utan att lägga
sardiner på dom borde inte få äga annat än en ugn och sitt läskiga
vetemjöl!

Jag har inget emot italienarna, bara deras läskiga sätt att göra varma mackor med sardiner på.
Har dom hört talas om smörgåsgrill?
Allt behöver inte vara en pizza!

Jag har förbrukat en stor del av min tid idag till att lära Jonas stava.
Det går inte att lära gammla hundar sitta, säger dom.
Jag tänker snarare så här: Man får inte slå folk bara för att dom inte fattar.
Med knuten näve under bordet sitter jag och tänker: säg fel, skriv fel, så får jag använding för min 10 kilos titanpanna!
Men inte.
Jag är för snäll.
Jag ler och skrattar lite åt hans stavfel och låter han hållas.
Kan han inte somna snart?
Han har ju hur mycket energi som helst.
Om man körde upp en kontakt i röven på honom skulle bodens strömförsörjning vara klar fram till år 2200.
Lyckligtvis lever han inte så länge, men han blir nog en fin komposthög.
Då ska jag plantera jordgubbar på honom, så får jag ut något bra av det iallafall.
”Här
ligger du bra” ska jag tänka och hoppas att det växer en riktigt stor
jordgubbe jakt vars hans ständigt babblande käft har varit.
Nu förmultnad och död.

Jag längtar efter framtiden lika mycket som en somalier efter varmkorv.
Kan det inte bli sommar snart?
Jag vill springa naken genom sprinkler systemen, rakt in i skolan.
Studsa upp och ner och flaxa med armarna och säga: ”Nu är det lov!”
Sedan skulle jag försvinna ut med en stringtrosa hängandes i hasorna.
Om polisen inte får tag på mig innan ska jag nog göra ett besök i kyrkan... naken.

Vi föds ju nakna, så varför inte.
Nu
ska jag ta mig en vila, äta lite Anco (som jag inte vet vad det
egentligen är, det är en drömprodukt från Jonas sinnesjuka medvetande)
Han tycks ha svårt att skilja på dröm och verklighet.
Kanske därför han springer ut i badhuset och glömmer sina badbyxor hela tiden.
Kanske därför han inte kommit på att snoppen ska hänga INNANFÖR byxorna på offentliga ställen.

Nej nu ska jag sluta skriva.
Jag tappade lusten när Jonas gjorde entré i en för stor t-shirt och smutsiga grå byxor.
Hans hår ser ut som ett paket svinto och jag skulle gladeligen gnida hans huvud mot spisen så den blev ren.
Fast det kanske skulle ha motsatt effekt.
Om inte annat kan jag ju gnida en limpa mot hans frilla så slipper jag smöra den.
Ska nog lägga honom i frysen nu, man ska inte slösa på bra fett.

HEJDÅ!!!