Bekännelser...?

Tatueringar... alla dessa grejjor och piercingar och skit... att man inte kan låta bliiii...FAN! Nåja.. Nästa tatuering blir denna på skinkan eller på vänster arm, och ja du får säga vad du tycker och ja, jag skiter fullständigt i om du tycker att det är fel av mig att göra en sån tatuering!

Vet du... allvarligt talat... Jag har brytt mig alldeles för mycket om vad folk tycker och tänker om mig... jag är faktiskt spyless på att folk kommenterar mina val.

Det är MIN kropp. Jag gör vad fan jag vill med den!
Vill jag ha en piercing under näsan i överläppen så har jag fanimej en där!
Vill jag ha 5 tatueringar så ska jag fan ha det! Jag är gammal nog att veta vad fan jag vill!

Det är som.. det där med att jag inte skulle veta vem som är bra för mig eller inte. Jag väljer mina vänner med jävligt mycket omsorg, och dom jag har.. Dom älskar jag över allt annat i denna värld, och jag Vet att dom älskar mig lika mycket.
Visst kan man ångra saker man har gjort eller sagt, men ärligt talat... Man gör sina val i livet som tar en till oväntade platser och oväntade möten. Ett väldigt oväntat möte var min Rasmus, en människa som jag skulle göra (ärligt talat) vad fan som helst för, finare kille får man fan leta efter! Ok, han är slö... jag är också slö... "Ska vi tävla om vem som är slöast?" sa jag en gång.. Ok han vinner med hästlängder, MEN... Herregud! Ni ser inte allt annat han gör för mig, allt annat han är med mig. Det kommer ni aldrig att se, eftersom ni inte har någon större lust att lära känna honom.

Rätt sjukt egentligen. Jag trodde att jag hade träffat alla typer av människor, men icke! Jag har faktiskt aldrig träffat någon kille som jag efter 5 månader fortfarande är dödskär i, som jag är med Ras.

MOBIL ANTECKNING
"
Hur kan man älska någon så besinningslöst att det känns som om man ska gå sönder om man inte får andas samma luft som den människan?
Hur kan man känna så mycket för en enda människa?
Det gränsar nästan till besatthet. Kan det vara bra?...undrar
"

Men som om det skulle sluta där? Nej. Aldrig. Han är verkligen allt som jag vill ha.
Han är både omtänksam, och rar på det sättet jag älskar, han är snäll, har grymt sjuk humor, så sjuk att jag kan bli riktigt arg ibland... och så flinar han, kramar om mig och säger förlåt. Han älskar mig för den Jag är. Och jag är K ä r i den pojken, tror ni att jag bryr mig om att han är ...*räknar* 11 år yngre? Nej. Haha.. vafaaaan... vad har åldern för betydelse egentligen?! Huvudsaken är väl att man trivs ihop och älskar varandra?

Sen var det det där tjatet om att jag inte skulle kunna skaffa barn... och helst inte med någon som är 11 år yngre än jag...? Följdfråga men inte retorisk, VARFÖR INTE DET?!
Ge mig en fet bra anledning till att jag INTE ska skaffa barn? Jag älskar ungar.. Men jag är ingen klängapa, och jag älskar inte att dalta med barn. Som vissa andra.

"Detta börjar likna en jävla bekännelse inför Gud"

Rasmus vill ha mina, jag vill ha hans. Han vill gifta sig med mig. Jag vill gifta mig med honom. Vi bor ihop. Vi vill vara med varandra.
Acceptera det eller håll käften!

Det är ju inte så att jag/vi bryr oss särskilt mycket - Egentligen.

Och så det där med att vi inte gör något på fritiden....
Nu är det ju som så att jag inte har haft någon särskild fritid att tala om, eftersom jag har jobbat 6-7 dagar i veckan från 09.00-18.00-21.00

Hur mycket hinner man göra mellan 21.00 och 22.00?
Äta, pussas, visa att man älskar den man lever med.. sen... Zzzzzzzzzzzzzzz

Nu är det omvända roller, rasmus jobbar, jag är hemma. Men det ska det bli ändring på. Jag är ett telefonsamtal från att ringa AF och säga att jag vill HA ett riktigt jobb.
Jag simmar, jag solar, jag promenerar.... Fan morsan skulle bara veta! Hon skulle säga (and I quote); "VA?! Promenerar DUUUUU?!!!!!"
Som om det nu skulle vara nåt att bli förundrad över...

Nä dags att avrunda.. mina fingrar börjar bli spagetti bolognese efter vinet...
Ja, tänka sig.. mitt i veckan och jag dricker vitt vin....



HerreGud!